Vägar som går

Jag är självständig och går mina egna vägar, säger Robin Fåhraeus. Först att beskriva sänkan. Farfar Robin Fåhraeus räknas som en av förgrundsgestalterna i svensk medicin. Han var den förste som beskrev sänkan och lär ha varit på förslag för Nobelpriset. På bröllopet närvarade kändisar som Molly Sandén, Hannah Graaf, Carolina Gynning och Danny Saucedo. Den lyckliga stunden har nu bytts ut mot en olycklig. Paret har gått skilda vägar efter sex år tillsammans, något som de bekräftat på sociala medier. ”Det är en smärtsam sanning att jag och min kärlek går isär. ROCKLEGENDAR GÅR SINA EGNA VÄGAR. Folkrock, countryrock, hård elektrisk gitarrrock, singer-songwriter. Man kan beskriva den här artistens musik på olika sätt, beroende på vilken period man beskriver. Han tillhör veteranerna inom rockmusiken med rötterna i 60-talet och Kanada där han föddes när andra världskriget hade tagit slut ... Här ser du alla Sveriges vägar och cykelvägar på karta där uppgifter är lagrade i Trafikverkets gemensamma väg- och trafikdata. Du kan också rapportera felaktigheter som du ser i kartan. Starta kartan i tjänsten NVDB på webb. Sveriges vägar på karta Armie Hammer och Elizabeth Chambers Hammer går skilda vägar. Skådespelarparet var gifta i över tio år. ”Det har varit en otrolig resa”, skriver paret i ett gemensamt uttalande på Instagram. No Comments on Den som går vilse hittar nya vägar; exc-5e9f133b899f5d48b6bd1c63. Ibland tappar jag bort mig själv. På en stig i en överväxt skog är det lätt att gå vilse. I ett huvud fullt av tankar och ett hjärta som väller över av känslor är det också lätt att gå vilse. Jag glömmer bort vad jag är här för att göra, och ... Fler vägar in är inte ett lärarprogram som går att ansöka till, utan ett projekt som utvecklar fristående kurser med relevans för läraryrket. Dessa kommer att kunna sökas via antagning.se, precis som vilka andra kurser som helst. Du som går där när det finns skidspår, tänk på att inte trampa i dem. Och håll i hunden om du har en sådan med. Järbo IF har gjort nya kartor över spåren, länkar se nedan. Det är väl skyltat men om du inte har varit här förut så skadar det inte att ha en karta eftersom det ofta finns flera vägar att välja på. främst begränsad till trafikverkets vägnät och kraven som finns går att frångå för privata vägar. Som påföljd av de lägre kraven för privata vägar utförs inget förarbete, vilket riskerar att påverka vägens kvalitet. Genom att undersöka uppbyggnaden av överbyggnadskroppar, kan resultat tillhandahållas för Så snart som det blir vår går han ut och går för att söka sig äventyr. Han går så långt som vägarna räcker, han har en oro och en längtan i sitt blod. Och när som sola skin då far vanvett i'n, det är det som ger honom hans mod. Han vill va fri som en fågel, fri som en fågel. Och då är det som nånting ropar; - Kom!,

Fotgängare

2020.08.05 13:25 Tunggren Fotgängare

Fotgängare som hejdlöst går över vägar UTAN att kolla sig om för trafik. Förstår mig inte på dessa människor, känns som att de har som mål att bli påkörda.
Levererar paket i Malmö och senast igår gick en tant på trottoaren bredvid den väg som jag körde på. En bit längre fram på trottoaren står en stor container som blockerar hela trottoaren. ”Tanten lär kolla sig om och vänta på att trafiken bakom henne har passerat” tänkte jag, men det tänkte tydligen inte hon. Denna tant väljer istället att gå ut mitt i vägen utan vända blicken till vilket således tvingar mig att tvärnita precis bakom henne. Jag är i chock och tänker att det var otroligt tur att jag hann bromsa in i tid. Tanten reagerade inte överhuvudtaget och fortsatte gå förbi containern och upp på trottoaren igen som att ingenting hänt.
Aja hon slapp i alla fall vänta på att bakomliggande trafik skulle passera, en extremt bra anledning att riskera livet för. 200 IQ move!
submitted by Tunggren to swedishproblems [link] [comments]


2020.07.09 16:54 wigforss1337 Kulturmiljön - ett värdefullt inslag i våra städer som förtjänar mera skydd

Att bygga nya fastigheter och utveckla våra städer är en viktig del av vårt gemensamma samhällsbygge. Men när vi bygger nytt måste vi även ta hänsyn till tidigare generationers byggnader, som är en levande del av vår kulturmiljö och vår stadsbild. Dessa miljöer är viktiga för att vi ska förstå de människor som kom innan oss, deras tankar och ideal, och inte minst de fantastisk vackra utsmyckningarna. Trots detta händer det då och då att äldre hus rivs för att ge plats för nybyggen. För att förhindra att oersättliga kulturhistoriska värden förstörs måste vi stärka skyddet av kulturminnesmärkt bebyggelse.
De senaste åren har det blivit trendigt att förtäta innerstadsområden och andra redan bebyggda områden. Oftast gör man detta då de samhällsekonomiska kostnaderna blir mindre, då vägar, kollektivtrafik, VVS och liknande redan finns på plats. Detta sker dock ofta i områden som redan är bebyggda, och inte sällan nära äldre bebyggelse som i vissa fall är kulturminnesmärkt. Detta skapar en stadsbild som inte längre är präglad av småskalig eller tidsmässigt homogen bebyggelse, och skapar därmed ett sår i stadsbilden.
Ofta sker också att man i centrala delar av staden river äldre hus, eller delar av dem. Ett bra exempel på detta är Astoriahuset i Stockholm, som är ett äldre stenhus byggt 1873, som år 2018 delvis revs och ersattes av ett nybygge, trots folkliga protester. Att dessa typer av rivningar sker, särskilt i skuggan av 1960 och -70 talets rivningsraseri som idag är starkt kritiserat, är en god anledning att stärka skyddet av äldre bebyggelse.
Någon kanske kan invända mot ovanstående resonemang, och menar att det bostadsbrist vilken för närvarande råder, kräver att man inte tar hänsyn till mer subtila värden som kulturmiljön, utan att byggandet av bostäder och förtätning måste stå i första rummet.
Sådana resonemang kan man genast avfärda som kulturmiljöfientliga, och rent av farliga, enligt min mening. Det finns många redan exploaterade områden, till exempel gamla industriområden, vilka idag står tomma och som inte innehåller kulturhistoriska värden, vilka enkelt går att bebygga. Det finns även skogsmark och jordbruksmark, som ifall den inte innehållet värdefulla biotoper för biologisk mångfald, går bra att bebygga för nyproduktion av bostäder.
Till sist kan det också påtalas att dessa ändringar inte sker enkelt. Idag har kommunerna planmonopol, och styr därmed planeringsprocessen för alla nyproduktion och förvaltning av bebyggelse. För att komma åt frågan, och för att stärka skyddet för kulturhistoriskt värdefulla miljöer krävs en skarpare reglering och tydligare ramar för kommunerna att agera inom. Detta kan endast ske genom en omdaning av Miljöbalken samt Plan- och bygglagen. I dagens läge finns vissa regleringar, men för att säkra den levande staden, med alla dess årsringar av bebyggelse, unik arkitektur och ovärderliga historiska värden krävs ett starkare skydd av våran kulturminnesmärkta bebyggelse.
Därför är en fråga som vi kommer lyfta under denna mandatperiod frågan om ett stärkt skydd för kulturhistorisk värdefull bebyggelse i Plan- och bygglagen!
Östen Undén, ledamot för Socialdemokratiska Arbetarpartiet
submitted by wigforss1337 to ModellMedia [link] [comments]


2020.06.08 00:20 R_Chelsea #Iksdagenval4- Tal i Gränna i om familjepolitiken

#Iksdagenval4- Tal i Gränna i om familjepolitiken
https://preview.redd.it/5usznx4fck351.png?width=820&format=png&auto=webp&s=1252dd8357e5d7d9af0eeb4badfefd9ffc3f5087
Hej och välkomna alla Grännabor!
Det känns skönt att få vara tillbaka i min hemkommun där jag växte upp och där mitt intresse för politik växte. Jag skulle vilja tala om familjen och dess betydelse för att hela Sverige ska leva. När jag växte upp i Gränna brukade jag och min familj bada vid stranden och åka över till Visingsö för att lära oss mer om svensk historia och vårt gemensamma kulturarv. Jag hade möjligheten att växa upp i en familj som hade den ekonomiska tryggheten för att kunna leva och inte bara överleva. Efter ett antal år som politiker har jag insett att många av Sveriges familjer inte har de ekonomiska förutsättningarna för att kunna leva, utan det handlar först och främst om att överleva. Vi i KD ser familjen som den viktigaste grundstenen i samhället och vi vill stärka Sveriges familjer. Barn ska få möjligheten att kunna växa upp i trygga relationer och där föräldrarna har de ekonomiska förutsättningarna för att kunna ge barn den tryggaste uppväxten. Min vision är att alla Sveriges barn ska ha möjligheten att kunna göra utflykter tillsammans med sina föräldrar, kunna lägga sig med mat i magen och ett tak över huvudet. Vägen dit är lång men vi kristdemokrater är inte rädda för utmaningar och långa vägar.
KD går till val med Högeralliansen med att avskaffa alla märkta pappamånader i föräldraförsäkringen så att föräldrar får möjligheten att bestämma själv över hur de vill fördela upp dagarna, staten kan göra mycket gott för familjer men vi är övertygade att Sveriges barnfamiljer vet bäst hur man ska få ihop familjepusslet. För många familjer är öronmärkta månader skadligt för att kombinera familjelivet och arbetslivet, vi vill också möjliggöra för föräldrar att dela föräldrapenningen med närstående inom familjen för att enklare kunna få ihop familjepusslet men också stärka relationen och gemenskapen inom familjen. För att barnfamiljer ska kunna åka till Visingsö, besöka polkafabriken, åka till Kolmården eller Liseberg kräver det en ekonomisk trygghet inom familjen och därför går KD till val med att införa riktade jobbskatteavdrag mot Sveriges barnfamiljer och en allmän sänkning av inkomstskatten för alla som arbetar.
Vi är Sveriges enda familjeparti och trots att familjen hamnar i skuggan av andra politiska områden är vi stolta över att stå upp för Sveriges familjer runt om i landet. En röst på Kristdemokraterna är en röst för alla barnfamiljer i Gränna och en röst för där familjen sätts först!
submitted by R_Chelsea to IksdagenValrorelse [link] [comments]


2020.05.19 23:50 Alweglim P032 - Om infrastruktur

P032 - Om infrastruktur

Propositionen finns att läsa här.

Förslag till iksdagsbeslut

Regeringen föreslår att iksdagen antar regeringens förslag om
  1. att två nya fonder bildas som förvaltas av infrastruktur departementet vid namn Sveriges Infrastrukturfond samt Sveriges Infrastrukturfond för Glesbygden
  2. att Sveriges Infrastrukturfond blir tilldelad 6 miljarder kronor årligen och Sveriges Infrastrukturfond för Glesbygden tilldelas 6 miljarder kronor årligen
  3. att alla kommuner och regioner ska kunna ansöka om stöd för infrastrukturprojekt från Sveriges Infrastrukturfond. Fonden ska investera för att maximera ekonomisk effekt och minimera växthusgasutsläpp
  4. att alla kommuner och regioner med en befolkningstäthet under 19 invånare per kvadratkilometer ska kunna söka stöd från Sveriges Infrastrukturfond för Glesbygden för upprustningar av kollektivtrafik och investeringar i övriga infrastrukturprojekt
  5. att Sveriges Infrastrukturfond för Glesbygden ska investera i upprustningen av suboptimala rutter av kollektivtrafik samt fonden ska investera i infrastruktur som bedöms nödvändig för att ge tätorter och småorter tillgång till nödvändiga samhällstjänster
  6. att en rutt anses suboptimal om den inte går en gång var 60:e minut på vardagar mellan 06:00 och 21:00 och var 120:e minut på lördagar samt helgdagar från 09:00 till 00:00

Motivering

Sverige behöver en stark infrastruktur. En infrastruktur som är värd sitt namn. Genom fastighetsskatten så har regeringen mycket mer resurser att lägga ned på infrastruktur och vi tänker ta denna möjlighet för att göra det. Därför föreslår regeringen att två nya fonder skapas. Den första fonden är för hela Sverige. Denna fond ska allmänt stödja infrastruktur bygget i landet med tanke på ekonomisk sundhet och miljöpåverkan. Den andra fonden är en särskillt fond för glesbygdsregioner och glesbygdsregioner. Glesbygden i Sverige har länge haft en problematisk infrastruktur. Med denna proposition ändrar vi på det. Vi ser till att det finns vägar att använda på glesbygden och vi ser till att kollektivtrafiken ska fungera. Hela Sverige ska leva.
Signerat
Regeringen Mincoder II 
Detta är en proposition inlämnad av Regeringen Mincoder II. Denna version av ärendet avslutas den 22 maj 2020 varefter den går till votering i /plenisalen, återkallas av inlämnaren, eller presenteras i en ny omarbetad version.
submitted by Alweglim to iksdagen [link] [comments]


2020.04.27 08:00 jobbarenatwork Hur får man tag på specifika personer på jättestora företag?

Som titeln nämner, jag behöver få tag på en specifik människa/arbetstitel på ett enormt stort internationellt företag som privatperson. Hur går man tillväga då? Jag har inga vägar in eller kontakter på företaget i fråga.
submitted by jobbarenatwork to sweden [link] [comments]


2020.03.31 16:34 Kastebortkontot Legal fråga - kvinnomisshandel, olaga hot etc.

Hej sweddit!
Det har uppstått en situation, där min lillasyster (Anna) och hennes pojkvän (Erik) med syster (Elsa) och hennes pojkvän (Anders) är inblandade.
De fyra är rätt jämngamla, mellan 25-32, och har umgåtts en hel del som par, då de mestadels har varandra vad gäller nära vänner.
Anders är yngst, och ska ibland vara lite av en tuffing, något min syster tyckt är löjligt, men han är schysst i övrigt, så.
För några veckor sedan fick min syster på vägar höra att Anders pratat illa om henne och hennes situation som sjukskriven. "- Är hon verkligen så dålig att hon inte kan jobba, spelar hon bara?" osv.
Min syster tog självklart illa upp, och hade även börjat tröttna mer och mer på den attityden han alltmer börjat annamma, så hon kände att i nuläget skulle det inte vara en förlust att ta en paus från detta, hon nämnde även detta för Anders, som försvarade sig, och det blev givet dålig stämning.
Några veckor gick, och min syster och Erik fick höra att Elsa och Anders skulle köpa hus, och hade varit på banken och fått lån beviljat. I samma veva som detta, kom det hursom fram att Anders slagit Elsa. Mer än en gång, men inte konstant och som en vana, som jag förstått det.
Självklart ska ju Elsa lämna honom, men utan honom får hon inte låneansökan beviljad. Och man har ju även hört hur svårt det kan vara att ta sig ur ett sådant förhållande...
Erik går därför med på att vara borgenär åt sin syster, så att hon ska kunna få bolånet, och köpa huset själv (kanske inte största prio, men detta är läget). Hon är i nuläget arg på Erik för att han är arg på Anders. Anders gillar ju såklart inte det, då han är kontrollerande, och inte vill låta henne göra detta utan honom. Erik och Anders är fortfarande vänner-ish. Dålig stämning, men de har känt varandra så länge.
Min syster och Erik åker dit ändå för att göra iordning papperena, men de kommer ingen vart, Anders vägrar. Erik och Anna åker då hem igen, och Erik åker sen själv tillbaka, och ber återigen Anders skriva över lånet på Elsa. Det slutar med att Erik såklart tröttnar, och han brottar då ner Anders på golvet. Jag har senare fått höra att Erik tagit strypgrepp på Anders. Då jag känner Erik, your average programmerare/dota-nörd, skedde det förmodligen inte av raseri, utan snarare för att han insåg att ord inte lönar sig, Anders tycks bara förstå fysiska förhandlingar.
Jag vet inte hur jag själv skulle handlat, men Erik är väldigt lugnt lagd. Jag hade inte väntat ett par veckor innan jag konfronterat min vän om varför han slår min syster.
Till slut skriver Anders på papperena, och Elsa står nu ensam på lånet.
I dagarna fick Anders brev från Polisen. Han har nu anmält Erik för olaga hot.
Det jag vill veta är, vad har Anders att komma med här? Kan Erik hamna dåligt till pga detta? Jag menar, han värnar om sin systers välmående.
Är Anders skyldig till annat än misshandeln här? Har han all rätt att vägra Elsa ta över lånet?
submitted by Kastebortkontot to sweden [link] [comments]


2020.01.15 20:45 Gurktwerk Modellbladet #28

Modellbladet #28

2020-10-15

MOOP

Gott nytt år och god ny mandatperiod kära läsare! Årets och mandatperiodens första MOOP är här för att se hur opinionsläget ser ut i valet kölvatten. Inför det nya året har MOOP-modellerna blivit mer sofistikerade då vi undersöker regionala trender i de olika valkretsarna. Denna data finns, men kommer endast refereras och då inte presenteras i sin helhet som det ser ut nu.
https://preview.redd.it/1e2wt6omtza41.png?width=630&format=png&auto=webp&s=08e0742805bcd59ace3edca1795b01b45e4fc9ae
På det stora hela är det inga enorma förändringar. Mandatfördelningen hade blivit densamma som den för närvarande är och den nya regeringen åtnjuter fortfarande folkets stöd.
Vi börjar med att titta närmare på det enda regeringspartiet, S. De backar ungefär 0,2% sedan valet, vilket tyder på att de har kvar sitt stöd från folket. Att bilda egen regering kan nog mycket väl visa sig vara en riktig hit, menar Edvard Blum.
De tidigare regeringspartierna DG och V har gått skilda vägar. DG är numera stödparti åt Socialdemokraterna medan V ställt sig bekvämt i opposition. De backar närmare en procentenhet jämfört med valresultatet (och senaste MOOP:en eftersom vi lyckades pricka in deras siffra helt rätt), men har goda möjligheter att sätta press på regeringen och få igenom sin politik under mandatperioden. Vänsterpartiet, också ett tidigare regeringsparti, valde att rösta för att inte släppa fram regeringen och kan nog väntas driva en hård politik gentemot regeringen. Jämfört med valresultatet har de dock tappat närmare 2,5 procentenheter, en trend som de onekligen hoppas kunna vända.
Högeroppositionen utgörs numera av KLP och KD. KLP fortsätter framåt med en halv procent trots, eller kanske tack vare, ett partiledarbyte. Enligt Edvard Blum kommer KLP spela en avgörande roll i tonsättningen av oppositionsarbetet under mandatperioden. KD går också framåt, om möjligt ännu starkare än KLP, och plockar upp ungefär 2 procentenheter. Detta parti har enligt Albert W. Glims valanalys goda förutsättningar för att fortsätta bygga upp sitt stöd och inflytande.
Och nu till småpartierna. APND är ett nytt radikalt parti att hålla ett öga på i framtiden, men för närvarande skulle endast runt en halv procent av Sveriges befolkning rösta på dem, vilket motsvarar ungefär 1,3% av väljarstödet i valkretsen Östra Sverige. Liberalerna har mer eller mindre lagt ner sina försök att på allvar påverka svensk politik, men de har alltjämt en liten skara anhängare som anser att det är dags för en comeback. Slutligen får vi dra slutsatsen att SD numera utgör ett litet parti i svensk politik. De har historiskt sett vid flera tillfällen varit uppe över 20% i opinionen, men nu ska det mycket till för att vända trenden.
submitted by Gurktwerk to ModellMedia [link] [comments]


2019.11.27 15:15 vonadler [HPSA] Den svenska underrättelsetjänsten under andra världskriget

Under andra världskriget var den svenska underrättelsetjänsten förvånansvärt kompetent.
Den militära underrättelsetjänsten kallades C-byrån efter sin chef Överstelöjtnant Carl Petersén (ibland antas att avdelningschefen Överste Carlos Adlercrutz var upphov till namnet, men så är det inte) hade vitt spridda kontakter inom stora delar av Europas officerskår och använde sig flitigt av de marin- och militärattachéer som var stationerade vis Sveriges legationer (ambassader) runt om i Europa. Dessa hade som uppgift att ha stora kontaktnät inom värdlandets flottor och arméer för att hålla reda på nya innovationer, doktriner och andra stridssätt som uppstod, avsikter och tankar inom värdlandets väpnade styrkor m.m.
C-byrån kom också att använda sig av extensiva kontakter med både motståndsrörelsen och tjänstemän i Danmark och Norge och kontakter med Norges legation i Stockholm, som gick från 3 till 1 100 anställda under kriget. Sverige fortsatte nämligen att erkänna den norska exilregeringen som Norges lagliga regering och inte Quisling och Terbovens norska regeringar, så den norska legationen (ambassaden) blev ett centrum för motståndsrörelse, spionage och agentverksamhet i Norden för de västallierade, en del av vilket kom Sverige till gagn.
Ska vi gå igenom några exempel på framgångar för den svenska underrättelsetjänsten under kriget?
1940-03-31 bekräftar den svenska militärattachén i Tyskland, Överste Curt Juhlin-Dannfelt rapporter från svenska sjömän att tyskarna lastar trupper och krigsmateriel på fartyg i sina Östersjöhamnar. Efter att ha talat med sina kontakter inom tyska armén får en bekräftat att tyskarna är på väg för att invadera Danmark och Norge och varnar sina norska och danska motsvarigheter, samt sina överordnade i Sverige. Det Juhlin-Dannfelt får höra är att tyskarna tror att britterna tänker invadera Norge och inte kommer möta något motstånd, därför måste de själva säkra Norge, samt att det hela är en enorm flankoperation mot Maginotlinjen, där man ska fortsätta till Nederländerna efter Norge (det senare är dock fel).
1940-04-06 har C-byrån på egna vägar bekräftat att tyskarna tänker invadera Danmark och Norge och Överste Carlos Adlercrutz varnar norrmännen. Exakt hur C-byrån får reda på detta är höljt i dunkel, som underrättelsearbete ofta är.
1940-04-08 berättar Överste Horst Rössing, tysk militärattaché i Finland för sin svenska motsvarighet, Överste Gustav "Gösta" von Stedingk om invasionen av Norge och Danmark dagen efter. von Stedingk telegraferar omedelbart utrikesminister Christian Günther, som lika snabbt telegraferar sina norska och danska kollegor om saken. Rössing ville bli militärattaché i Sverige istället för Överste Bruno von Uthmann och trodde han skulle kunna bli hjälpt i det om han hade bra personliga relationer med svenska myndighets- och regeringspersoner.
1940-04-12 går absolut högsta larm i Sverige - underrättelsetjänsten har med kontakter med danska tjänstemän kunnat bekräfta att tyskarna lagt beslag på och flyttat på de danska järnvägsfärjorna. Dessa är på den här tiden så nära roll-on-roll-off man kan komma, och man skulle kunna köra ombord en pansarbataljon, lägga till och bara rulla av den i en svensk hamn. Alla tillgängliga styrkor i Skåne sätts i högsta beredskap, redo för en tysk invasion. Senare visar det sig att tyskarna flyttat färjorna för att britterna lagt minor med flyg i ett försök att sänka dem, och tyskarna ansett att deras normala ankringsplatser inte var säkra nog. Men bara att Sverige inom mindre än 12 timmar från att tyskarna flyttat färjorna vet att de inte är där de ska vara och kan räkna ut vad de ska kunna användas till är imponerande.
Efter invasionen av Norge krävde tyskarna att Norsk Radios avtal med Sverige att få använda svenska telefon- och telegrafledningar genom Sverige och ner till kontinenten skulle fortsätta att gälla. Sverige svarade "Okej" och kopplade in sig för att avlyssna. Trafiken var dock kodad med Geheimschreiber, en version av enigma som i teorin skulle vara ännu svårare att knäcka. Dock lyckades Professor Arne Beurling med papper och penna knäcka de tyska koderna, med lite hjälp av tysk lathet bland signalisterna, som gärna började och avslutade varje meddelande på samma vis. På så vis läste Sverige kring 90% av meddelandena som skickades mellan Tyskland och Norge och kunde varna Stalin för Barbarossa, veta vilka instruktioner den tyska legationen (ambassaden) i Sverige fick inför handelsförhandlingar och därmed veta hur långt man kunde gå i sina krav m.m. Dessutom bytte man information från detta med den finska underrättelsetjänsten, som i utbyte delade med sig av sin information om sovjetiska förehavanden, koder, spioner m.m. Tyvärr avslöjade finnarna det för tyskarna och de ändrade sina koder och gjorde det omöjligt att läsa dem, tills en hjälpsam tysk desertör från Norge tog med sig en hel geheimschreiber sommaren 1944 och vi kunde börja läsa koderna igen.
Under våren och sommaren 1943 byggde tyskarna upp sina styrkor i Norge, bland annat satte de upp 25. Panzer-division och drog upp planer på en invasion av Sverige för att slå ut Sverige om de allierade landsteg i Norge och Sverige ställde sig på deras sida. C-byrån hade kontakter bland de norska hamnarbetarna och tulltjänstemännen i Oslos hamn och lyssnade även på den tyska radiotrafiken. Till exempel fick man noggranna rapporter på tyska stridsvagnsleveranser till Oslos hamn, om att tyskarna lastat ur tusentals kartor över Sverige i skala 1:100 000 i april 1943. När 25. Panzer-division flyttar från Oslo-regionen till Trondheimsregionen i maj 1943 dyker den upp i II. MILO (i Jämtland)s stabsrapporter bara två dagar efter att den flyttats.
När Finland i september 1944 sluter fred med Sovjet arrangerar man i Operation Stella Polaris så att en stor majoritet av personalen, deras arkiv, information och kunskaper i den finska signalspaningen och underrättelsetjänsten evakuerades till Sverige. C.a 750 personer transporterades över till Sverige. De flesta återvände till Finland när det blev klart att Finland inte annekterades eller blev en marionettstat till Sovjet, men mycket av informationen kopierades och blev kvar, vilket gav Sverige ett mycket starkt kort i början av Kalla Kriget vad gällde signalspaning och underrättelsearbete mot Sovjet.
När Sverige under våren 1945 började planera Operation Rädda Norge och att anfalla de tyska styrkorna i Norge om de inte kapitulerade när tyskarna på kontinenten gjorde det och/eller försökte mörda civila eller ta dem som gisslan gjorde underrättelsetjänsten en uppskattning på att det fanns ungefär 100 000 tyska stridande soldater, plus 80 000 man teknisk och administrativ personal i uniform. De verkliga siffrorna var 102 000 och 206 000 teknisk och administrativ personal. De senare var i praktiken värdelösa i varje form av seriös strid, så underrättelsetjänsten hade uppskattat väldigt väl.
Sveriges förmåga att kombinera agenter, militärattachéer, diplomatisk information och signalspaning till en helhet var väldigt god. Till exempel kan man nämna att tyskarna hade stora problem med detta. Studerar man deras information om Sverige och dess väpnade styrkor inför planeringen våren 1943 framstår en hel del luckor. Militärattachén Bruno von Uthmann verkar inte ha konsulterats alls, då han efter kriget skriver att inga planer alls framställdes mot Sverige. Major Karl Ogilvie, som var ansvarig för Sverige på Fremde Heere West verkar mest ha kopierat och klistrat in samma rapport om de svenska väpnade styrkorna varje år - där man skriver att Sverige saknar pansrade och mekaniserade förband, trots att 9:e och 10:e Pansarbrigaden är insatsklara sommaren 1943. C-byrån får även tag på 25. Panzer-divisions stabslägesrapport över Sveriges försvar från 1943-06-25 där det står att Sverige bedömes sakna pansartrupp!
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.10.07 09:28 velofelsverigetest Velofel Sverige Piller pris, fördelar, biverkningar och gratis test

Velofel Sverige Piller pris, fördelar, biverkningar och gratis test


Om du vill gå ner i vikt med några naturliga eller växtbaserade sätt än du bör börja ta Velofel sverige Pro viktminskning tillägg. Det hjälper till att rensa bort alla hälsoproblem eller bidrag med stor viktminskning. Viktminskning är inte så allvarlig eftersom många människor har tanke vikt kommer aldrig att gå förlorad på kort tid. En annan hand, med några enkla sätt som de tror att de kanske aldrig kommer att vara lika effektiva som strikta eller hårda sätt. Det är anledningen till att många människor aldrig testar tillägget för viktminskning.
De går mot diet planerna eller någon annan noggrann övning som minskar fettet, men det kommer att ha kommit tillbaka när de är på vanliga dagar. Därför, varför du inte tänker välja den lösning som kommer att fungera för livet eller bidrag med några mer viktminskning effekter. Velofel sverige är lätt att få eller lätt att intaga jämfört med andra viktminsknings vägar.
Detta sätt ger dig en smal figur som en modell. Ketoner är mest framträdande när du är på viktminskning resan. Fler ketoner i antal innebär att din kropp kommer att ha en högre hastighet för att tappa fettcellerna. När fettet är fritt kommer kroppen att bli smal, det är bara möjligt med intaget af. För mer information besök här: http://tillskottsverige.se/velofel-sverige/
submitted by velofelsverigetest to u/velofelsverigetest [link] [comments]


2019.09.13 14:47 TaoQingHsu (Kapitel 1) En kort tala om Skriften av fyrtiotvå kapitlen Sagt av Buddha

Japansk Buddhastaty, nåd och visdom, National Palace Museum, South House, Chiayi, Taiwan

Medförfattare på tiden för Eastern Han Dynasty, Kina ( AD 25-200): Kasyapa Matanga och Zhu Falan (som översatte den här skriften från sanskrit till kinesiska.)
Översättare i modern tid (AD2018: Tao Qing Hsu (som översatte den nämnda skriften från kinesiska till engelska.)
Lärare och författare för att förklara den nämnda skriften: Tao Qing Hsu
Kapitel 1: Gå ut i familjen och bevisa Dao-frukten
Buddhaen sade: "De som farväl deras familjemedlemmar, går ut i familjen, känner igen hjärtat, når roten till insidan, förstår lagen om att inte göra, kallas Sramana. De som alltid går de 250 ordförandena, är i renhet och rening när de går och stoppar, och utövandet av de fyra ädla sanningarna Dao blir Arhats. Arhats kan flyga och förändras, ha stora eons liv, kan bo och flytta i himlen och jorden. Nästa är Anāgāmi. Vid dödens ögonblick stiger deras andar över den nittonde himmelen, där de bevisar Arhatsna. Nästa är Sakridāgāmi, som vinner Arhat på en gång, efter att ha stigit upp till himlen en gång och återvänder till jorden en gång. Nästa är Srotāpanna, som bevisar Arhat, efter sju dödsfall och sju är födda. Att skära av kärlek och lust är som brutna lemmar som inte kan användas igen. "
Sramana, Arhat, Anāgāmi, Sakridāgāmi och Srotāpanna är alla sanskrit. De är separat avsedda för olika grader i samband med övningen av Dao. Sådana namn är alla differentierade och ges av människor. Att tänka på doktorns, masterns och kandidatens olika grad, vilka namn också differentieras och ges av människor. Jag hoppas att ett sådant exempel skulle få dig att förstå det.
"Gå ut i familjen" vilket innebär att en man lämnar sin familj för att bli en buddhistisk munk. Det finns två typer av att gå ut ur familjen. En är att formen av buddhist munk verkar gå ut i familjen, men hans hjärta är fortfarande i familjen. Den andra är att formen av buddhistisk icke-munk bor i familjen, men hans hjärta går verkligen ut i familjen, så är det sant och går ut i familjen. Det är oavsett vad formen är, att ens hjärta har gått ut ur familjen går verkligen ut i familjen.
Då kanske vi har frågor. Varför ditt hjärta vill gå ut i familjen? Finns det någon mening för? I kapitlet tjugotre i detta skrifter nämns det en av anledningarna. Konceptet med denna skrift är också lämpligt för kvinnor. Att ens hjärta går ut i familjen innebär att man lämnar tvånget, problem och lidande inträffade från familjen, för att inte lämna familjemedlemmarna. Den djupa ytterligare innebörden är att omvandla sådana tvång, problem och lidande till visdom för att göra oss och andra ha ett bättre liv.
I den antika och moderna tiden, när folk skulle gå ut i familjen för att bli munk eller non, skulle de först få tillåtelse från sina föräldrar. Det är för att respektera föräldrarna och tacka dem för att höja oss. Kinas senaste tid måste det också ha tillstånd från regeringen och måste registreras i regeringen, vilket är att undvika att den brottsliga personen undviker straff från lagen genom att gå ut ur familjen.
"Erkänna hjärtat, nå roten av insidan, förstå lagen om att inte göra" vilket innebär att erkänna att det inte finns något hjärta och inget sinne; allt sker från vårt hjärta och sinne. När vi har hjärta och sinne kommer allt då. När vi tar bort vårt hjärta och sinne elimineras allt. "Allt" betyder fenomenet, situationen, materien, föremålet och saker från vårt yttre och inuti. Vissa människor som har hört begreppet inget hjärta, inget sinne och inget medvetet, är rädda och olyckliga att skälla buddhismen. För i sin tanke och koncept, hur kan det vara möjligt att det inte finns något hjärta, inget sinne och inget medvetet? De kan inte förstå det.
En dag berättade Huike som var den andra grundaren av Zen i Kina den första grundaren Dharma, "Mästare, jag känner att mitt hjärta inte är i fred. Snälla hjälp mig att få mitt hjärta i fred. "
Grundare Dharma svarade honom: "Ge mig ditt hjärta. Jag hjälper dig att ha hjärtat i fred. "
Huike tänkte ett tag och svarade sedan på grundaren Dharma: "Mästare, jag kan inte hitta mitt hjärta."
Därefter svarade grundaren Dharma till honom: "Jag har redan hjälpt dig att ha hjärtat i fred."
Roten på insidan är tomhet. Att nå roten på insidan betyder att man når tomheten. Den underbara naturen av insidan är tomhet. Om vi ​​har ett sådant begrepp kommer vi att förstå betydelsen av att inte göra.
De flesta som har hört begreppet att inte göra i buddhismen är också rädda och olyckliga, eftersom de har mycket negativ tanke och missförstånd om det. Så småningom, i en viss situation är det inte bättre att göra något än att göra, har du någonsin tänkt på det? No-doing är ett tillstånd som är oro för nejhjärtat och tomheten. I detta tillstånd och ögonblick kommer vår fysiska och mentala kropp att vara i tillståndet av fred, tystnad och hälsa. Det är Nirvana. Målet att öva Tao är Nirvana. Det är inte en kort känsla. Det borde vara ett stabilt och kontinuerligt tillstånd, vilket är den stora meditationen. I sådant tillstånd kommer det att bli grunden, som vi kan göra och tänka på några positiva sätt för att hjälpa och gynna oss och andra.
Allt som ökar Tao syftar till staten Nirvana. Det finns många olika sätt att träna Dao. Att recitera eller sjunga namnet Fo eller Pusa, eller att läsa buddhismens skrift, eller att tänka på Buddhas undervisning, och till sittplats för att meditera, är alla ett av sätten. (Fo är Buddha, Pusa är Budhisattva .) Denna del är att hjälpa och gynna oss själva. När vårt hjärta är rent, rent och fredligt, har vi således styrkan att hjälpa och gynna andra, vilket är den djupare inlärningen.
"Erkänna hjärtat, nå roten av insidan, förstå lagen om att inte göra" är högre grad i att öva Tao. Mannen som är i sådant tillstånd heter Sramana. Före ovan nämnda tillstånd, kanske han någonsin gjort följande saker.
"De som alltid går de 250 ordförandena, är i renhetens och renhetsstaten när de går och stoppar, och utövandet av de fyra ädla sanningen Dao blir" Arhats ". Det betyder att buddhistiska munkar måste lyda de 250 förordningarna . Och oavsett vad de ska ha det bra för att gynna sig själva och andra, eller stoppa de onda saker som inte skadar sig själva eller andra, de borde vara i renhetens och rensningens tillstånd i hjärta och sinne.
Vi är inte buddhistiska munk, så vi behöver inte lyda 250 ordföranden. Men det inspirerar oss. När vi gör de goda sakerna och inte gör de onda sakerna, bör vi också behålla renheten och reningen i hjärta och sinne. Det betyder att vi bör ta bort girig, hat, dumhet och förälskelse, från hjärta och sinne, för att dessa saker skulle förfina vårt hjärta och sinne och låt oss få den negativa tanken. Om de avlägsnas kommer vi att vara i ljusstyrkan, ha det fridfulla sinnet och den positiva tanken, till gagn för oss och andra.
"Utför de fyra ädla sanningens Dao." Det betyder att att sätta de fyra ädla sanningens Dao i praktiken är ett av villkoren för att bli Arhat. De fyra ädla sanningarna är lidande, aggregerande, eliminering och Dao, vilka är orsakerna och förutsättningarna för att uppnå Buddhahood. Liderna är orsaken. Aggregatet och Elimineringen är villkoren. Dao är villkoret och resultatet. "Dao" översätts från kinesiska ord. Dess ursprungliga mening är vägen. Och dess innebörd utvidgas till att utöva sanningen.
Den första orsaken och villkoret att gå in på Buddhas väg är att uppleva vårt inre, såsom smärta orsakad av vår kropp eller något tryck som orsakas av vårt liv eller någon psykisk sjukdom som orsakas av vår giriga, hat, dumhet och förälskelse.
Den andra orsaken och villkoret att gå in på Buddhas väg är att uppleva och finna att vårt inre insamling kontinuerligt aggregeras. De flesta människor har inte sådan uppfattning. Varje lidande är lätt att glömma av människor. När något lidande är minnet av dem, vad de har tänkt är att de är den förföljda personen, allt sitt inre lidande orsakas av andra. Så de vill hämnas för att eliminera sitt lidande. Sådan tanke strider mot Buddhas väg.
När vi uppfattar och finner vårt inre insamling aggregeras kontinuerligt, följer vi Buddhans väg för att eliminera vårt inre. Det betyder att man går in i Buddhas väg är ett sätt att eliminera vårt inre lidande. Då kan vi få frågor, vad är Buddhas väg? Definitionen av Buddhas väg är bred och oändlig. Poängen är i denna Skrift. För det andra är den största punkten i The Supreme-Wisdom Hearts Skrift som du kan hitta och läsa i min blogg. Det är svårt för allmänheten att förstå Högsta Visdomshärets Skrift. I ett ord är grunden för Buddhas väg självupplevande, självkontrollande, självbefriande och självdisciplin.
Så när vi "går" på Buddhas väg betyder det att vi sätter sanningen eller Buddha-lagen som lärde Buddha in i praktiken. Vi ger det ett namn som "Dao" (eller "Tao").
"Arhats kan flyga och förändra, ha stora eons liv, kunna bo och flytta i himmelen och jorden." Det betyder frigörelse och frihet om personligt liv och handling. Det betyder också att Arhat kan bestämma sin egen livslängd och kan bestämma var man ska bo, eller var man ska födas, himlen eller jorden. För det andra, oavsett var Arhat går eller bor, är de osynliga väktarna alltid bredvid Arhat för att skydda den, eftersom andarna och spöken i himlen och jorden skulle flyttas av Arhats dygd och skulle lova att bli förmyndare att skydda Arhat. Arhatsna inkluderar män och kvinnor. I en del skrifter kallas Bodhisatta också som Arhat, som äger oföränderlig salighet på grund av Arhats dygd.
Det är verkligen bortom vår kunskap och erfarenhet. Men det betyder inte att sådan Arhat inte existerar, för vi kan inte bevisa att sådan Arhat existerar, och vi kan inte heller bevisa att sådan Arhat inte existerar. Det är mer som den personliga transcendental-erfarenheten. När vi blir Arhat eller när vi träffar Arhat är det mycket personligt transcendental-erfarenhet.
När en person har ovannämnda praktiserande erfarenhet, ger vi det ett namn som "Arhat". "Arhat" är sanskrit.
"Nästa är Anāgāmi. Vid dödens ögonblick stiger deras andar över den nittonde himlen, där de bevisar Arhatsna. "Det betyder att en person är vid dödens stund, sin anda bor i eller över den nittonde himlen och i vilken den visar frukten av Arhat. Därefter ges det ett namn som "Anāgāmi", som är sanskrit.
Det finns trettiotre himlar som nämns i buddhismen. De är mer som de olika dimensionella utrymmena, enligt vår förståelse i modern tid.
"Nästa är Sakridāgāmi, som vinner Arhat på en gång, efter att ha stigit upp till himlen en gång och återvänder till jorden en gång." Det innebär att en sådan person utövar Buddha-lagen och reinkarnerar i himmel och jord en gång en gång. Och då får den frukten av Arhat. Vi ger en sådan person ett namn som "Sakridāgāmi", som är Sanskirt.
"Nästa är Srotāpanna, som bevisar Arhat, efter sju dödsfall och sju är födda." Det betyder att en sådan person utövar Buddha-lagen och måste uppleva reinkarnationen i sju gånger i himmel och jord. Och då får den frukten av Arhat. En sådan person får ett namn som "Srotāpanna", vilket är Sanskirt.
I buddhismen finns det ett sådant begrepp att det finns oföränderliga reinkarnationer för en andes anda, till exempel en ande i ett hjul, där de sex vägarna ingår, vilka tre hör till bra vägar och tre hör till onda vägar. De tre goda vägarna är Banhisattva, Ashura och Human. De tre onda banorna är spöken, djur och helvete. Att andan reinkarnerar i de sex vägarna genom varv är precis som ett hjul som surrar kontinuerligt och lämnar aldrig det svängande hjulet. Först när andan går in på Buddhas väg, finns det chansen att lämna det svängande hjulet.
"Att skära av kärlek och lust är som brutna lemmar som inte kan användas igen." Definitionen av kärlek och lust här är smalare, vilket innebär att människor romantiskt gillar någon eller är sexuellt lockade. Kärlek och lust skulle påverka människors känslor och tankar. Vissa människor använder sin kärlek och önskan att styra andra. Men vissa människor är sålunda kontrollerade i åtanke. Oavsett vilken, deras hjärta och sinne är inte befriade och inte lediga. När deras kärlek och lust inte är nöjda, förekommer således den irrationella tanken och beteendet. Oavsett hur de är, kan deras hjärta och sinne bli skadade. Men någon har en sådan situation.Buddha anser sådana personer som dumhet och förälskelse, och sådana personer är således i tillståndet av ingen ljushet.
Att krossa kärlek och lust är som brutna lemmar innebär att en person borde ha beslutsamhet att träna Dao.Låt inte kärleken och lusten bli ett hinder i att öva Tao.
Men det ovannämnda är en av Buddha-lärorna. Det finns djupet och en annan Buddha-undervisning. Det är inte nödvändigt att avskärma kärleken och lusten. Varför? Det finns ingen kärlek och lust i grunden, när vi helt förstår själv-själv och tomhet. Vår kärlek och lust uppträder och lockas från utsidan. Om vi ​​förstår tomhetens ute och inne, var hittar kärleken och lusten att bli avskuren? Men ett sådant begrepp är svårt att förstå av Arhat, för att inte tala om vanliga människor. Det kan vara möjligt att förstå när vi gör den djupa meditationen. Om vi ​​inte har sådan visdom, är vi bättre att skära av kärlek och lust när vi har beslutsamhet att öva tao. I en sådan situation är kärleken och lusten inte riktig, eftersom de är illusion. Men de vanliga människorna ser dem som verkliga. English: (Chapter 1)A Brief Talk about The Scripture of Forty-Two Chapters Said by Buddha
Om du tycker att den här artikeln är bra för människor, var god och dela den med dina vänner.
Med ditt stöd och donation skulle det göra världen bättre.
https://sweden-bvlwu.blogspot.com/2018/12/kapitel-1-en-kort-tala-om-skriften-av.html
submitted by TaoQingHsu to u/TaoQingHsu [link] [comments]


2019.07.27 14:52 Alweglim M017:V2 - Om förbud av fossildrivna fordon

M017:V2 - Om förbud av fossildrivna fordon

Motionen finns att läsa här.

Förslag till iksdagsbeslut

Iksdagen tillkännager för regeringen vad som anförs i motionen om
  1. att nytillverkade dieseldrivna fordon inte ska få registreras, säljas eller på annat sätt överlåtas efter den 31 december 2019
  2. att nytillverkade bensindrivna fordon inte ska få registreras, säljas eller på annat sätt överlåtas efter den 31 december 2020
  3. att övriga nytillverkade fordon som drivs på etanol eller endast drivs av fossila drivmedel inte ska få registreras, säljas eller på annat sätt överlåtas efter den 31 december 2021
  4. att nytillverkade hybridfordon inte ska få registreras, säljas eller på annat sätt överlåtas efter den 31 december 2022
  5. att begagnade fordon som inte varit registrerade i Sverige innan dess drivmedelstyps sista försäljningsdatum inte ska få registreras, säljas eller på annat sätt överlåtas efter relevant datum

Motivering

Om vi vill kunna stoppa klimatförändringarna måste vi ta snabba steg mot ett koldioxidneutralt samhälle. Därför måste vi få bort de fordon som drivs av fossila bränslen. Vi vill inte skada individerna som har fordon och som är i stora behov av sina fordon vilket är varför vi inte bara kan göra oss av med dem snabbt. Genom att varje år fokusera på det fossila bränsle som är värst kan vi reducera utsläppen samtidigt som fordonstillverkare får tid på sig att anpassa sig till det nya samhället som kommer att växa fram i Sverige. Att inte inkludera begagnad försäljning finns än en gång för att skydda de individer som för tillfället inte har råd eller möjlighet att skaffa fordon som drivs av förnyelsebar energi. Denna motion kommer att leda till att de fordon som finns på svenska vägar byts ut mot miljövänliga alternativ. Det är inte bara miljön som kommer att må bättre av denna motion. När städerna inte längre förgiftas av alla avgaser kommer även de människor som bor runt mycket trafik att må bättre och leva längre. Dessutom kommer allt oljud från bilarna inte alls vara lika högt och vi kan alla njuta av en fridsammare tid på jorden. Som om detta inte vore nog kommer flytten från fossildrivna bränslen till förnyelsebart leda till en större innovation med Sverige som center. Detta kommer i längden att leda till en stärkt svensk ekonomi inom det förnyelsebara området, vilket idag bara växer och växer.
Signerat
halkohol 
Detta är en motion inlämnad av De Gröna. Denna version av ärendet avslutas den 30 juli 2019 varefter den går till votering i /plenisalen, återkallas av inlämnaren, eller presenteras i en ny omarbetad version.
submitted by Alweglim to iksdagen [link] [comments]


2019.07.22 11:00 Gurktwerk M017 - Om förbud av fossildrivna fordon

M017 - Om förbud av fossildrivna fordon

Motionen finns att läsa här: http://files.iksdagen.se/M017

Förslag till iksdagsbeslut

Iksdagen tillkännager för regeringen vad som anförs i motionen om
  1. att nytillverkade dieseldrivna fordon inte ska få säljas efter den 31 december 2019
  2. att nytillverkade bensindrivna fordon inte ska få säljas efter den 31 december 2020
  3. att övriga nytillverkade fordon som endast drivs av fossila drivmedel inte ska få säljas efter den 31 december 2021
  4. att nytillverkade hybridfordon inte ska få säljas efter den 31 december 2022
  5. att att begagnade fordon som inte varit registrerade i Sverige innan dess drivmedelstyps sista försäljningsdatum inte ska få säljas efter relevant datum

Motivering

Om vi vill kunna stoppa klimatförändringarna måste vi ta snabba steg mot ett koldioxidneutralt samhälle. Därför måste vi få bort de fordon som drivs av fossila bränslen. Vi vill inte skada individerna som har fordon och som är i stora behov av sina fordon vilket är varför vi inte bara kan göra oss av med dem snabbt. Genom att varje år fokusera på det fossila bränsle som är värst kan vi reducera utsläppen samtidigt som fordonstillverkare får tid på sig att anpassa sig till det nya samhället som kommer att växa fram i Sverige. Att inte inkludera begagnad försäljning finns än en gång för att skydda de individer som för tillfället inte har råd eller möjlighet att skaffa fordon som drivs av förnyelsebar energi. Denna motion kommer att leda till att de fordon som finns på svenska vägar byts ut mot miljövänliga alternativ. Det är inte bara miljön som kommer att må bättre av denna motion. När städerna inte längre förgiftas av alla avgaser kommer även de människor som bor runt mycket trafik att må bättre och leva längre. Dessutom kommer allt oljud från bilarna inte alls vara lika högt och vi kan alla njuta av en fridsammare tid på jorden. Som om detta inte vore nog kommer flytten från fossildrivna bränslen till förnyelsebart leda till en större innovation med Sverige som center. Detta kommer i längden att leda till en stärkt svensk ekonomi inom det förnyelsebara området, vilket idag bara växer och växer.
Detta är en motion inlämnad av Halkohol (DG). Denna version av ärendet avslutas den 25 juli 2019 varefter den går till votering i /plenisalen, återkallas av inlämnaren, eller presenteras i en ny omarbetad version.
submitted by Gurktwerk to iksdagen [link] [comments]


2019.07.17 21:33 hallonlakrits Google maps tillåter cykeling mot enkelriktat

När man använder google maps vägbeskrivning och på cykel så kan man nu forcera rutter som går mot enkelriktat så man kan få avstånd uträknad när man använder sig av vägar med undantag från enkelriktat för cyklar. Verkar som den är lite motvillig men sätter man en vit plupp så går den med på det.
Jag har nyligen fixat ännu kortare sträcka till jobbet. Skönt att slippa cykla igenom Stockholm city.
submitted by hallonlakrits to cykel [link] [comments]


2019.05.22 11:07 pizzabagelz Någon stalkade eventuellt mig kl 4 på morgonen (seriös)

Jag jobbar som distributör på ett lokalt bolag och delar ut tidningar, paket och post mitt ute i svarta natten, oftast mellan 02-06. Jag har alltid varit lite paranoid och de första nätterna när jag var ny på bolaget hade jag fjärilar i magen och kollade konstant över min axel. Detta avtog dock efter en viss tid och jag var helt komfortabel med att vara ute ensam på natten tills natten ... till idag.
Klockan var 4 på morgonen, inte en jävel ute på vägarna, och halva distriktet var kvar. Jag svängar in och parkerar min cykel vid vägen till 5 lägenhetsportar.
Jag lägger märket till en man som står i en korsning ung. 20-40 meter bort som bara står där och stirrar på mig, kl 4 på morgonen. Jag går in i alla 5 portar som kommer efter varandra och detta tar ca 10-15 minuter, mannen står fortfarande kvar på exakt samma ställe och stirrar på mig när jag kommer ut från den 5:e porten, efter all den tid. I det här läget tror jag att han kanske är vilse och försöker komma ihåg vägen eller något. Jag går tillbaka till min cykel och beger mig till lägenhetskomplexet rakt emot där jag delade ut innan. Skillnaden på dessa hus är att portarna är placerade på baksidan av huset, alltså inte emot vägen. Jag cyklar upp bakom huset, fortfarande lite småskraj och parkerar utanför första porten. I denna port var det massa paket och tidningar, tog mig cirka 3 minuter. Så nu är vi uppe i runt 13-20 minuter. När jag kommer ut från porten får jag en minihjärtattack när jag inser att mannen ar följt efter mig, efter jag har gått bakom huset. Han hade väntat på mig 5 meter ifrån stället där jag parkerade och stod där och stirrade på mig. Jag, som är ganska rädd vid det här laget frågar automatiskt utan att jag tänker i en dallrande röst " Vill du något"?. Mannen svarar: Näe jag kollar bara" inget annat, och går raskt därifrån. Efter detta var jag skiträdd och cyklade därifrån till en annan del av distriktet tills fler människor visade sig på gatorna.
Hur tolkar ni denna situation? Är jag bara en mes som övertänker situationen? Borde jag vara skraj i kommande nätter då jag alltid tar samma vägar, samma tid? Jag har svårt och tänka mig att han är faktiskt ville något sunt och bara var för blyg att fråga när han stod och väntade på mig 5 meter ifrån porten (tack o lov inte närmare). Jag har social fobi själv, men när jag verkligen vill veta saker och är vilse såsom vägen frågar jag ändå för att jag måste, Och det är inte det lättaste att få tag på någon kl 4.
Kanske skulle vara sunt att skaffa sig något sorts larm, då man naturligt är sårbar nattetid, och detta bara är tändstickan i bensinet.
Tack ni som orkade läsa hela, jag är inte den bästa på att berätta historier men hoppades att ni förstod vad som hände och kan ge er tolkning på det hela.
submitted by pizzabagelz to sweden [link] [comments]


2019.05.11 10:20 Sebsun93 Trafikverkets viltstängsel

Hej gott folk, får inga vettiga svar från vänner och familj så tänkte kolla om någon intelligent själ här har koll. Längst med vissa vägar är det viltstängsel längs båda sidor och utanför stängslet bara evig skog. Dock finns det alltid avfarter som går in mot stängslet, så man kan liksom stanna med bil där, men får man öppna och gå igenom?? Eller måste man ha nått sorts tillstånd för det? Förstår att jag inte bör köra in bilen, men ta en promenad i skogen med familj och husdjur?
Tacksam för svar!
submitted by Sebsun93 to sweden [link] [comments]


2019.01.05 01:49 idontwantanyone11 [Seriös] Behöver hjälp angående skolan

Hej.

Började i höstas naturvetenskapsprogrammet på den bästa skolan i min stad, sett till intagningspoäng (i en av de tre största städerna i Sverige). Känner inte riktigt att det går som jag vill, och känner verkligen att jag behöver skriva av mig för att kunna få tips och råd samt se saker från nya perspektiv.

I grundskolan hade jag i princip inga problem överhuvudtaget att få bra betyg, och fick faktiskt stipendium för mina betyg. Jag var utan tvekan den bästa bland de som gick ut nian det året.
Snabbspola sommarlovet och jag börjar gymnasiet, bland det bästa som jag redan skrivit. Saker börjar lätt. Nu sitter jag här, en termin avklarad och känner verkligen inte att det har gått bra. Jag, som är van vid att få A i allt, har nu fått tillbaka inlämningar och prov med både betygen E, D och C. Jag har även fått några A och B:n.

Detta räcker inte på långa vägar, då jag har som mål att komma in på läkarlinjen på Karolinska, vilket jag är fast besluten om. Dock känns det som att denna dröm är långt borta. Jag känner enorm hopplöshet och jag oroar mig enormt mycket för skolan. Jag vet att jag har förutsättningarna, har alltid varit kvick i huvudet. Men det är något som går fel...

Kära kompisar, om ni erfarna och kunniga människor skulle kunna hjälpa mig skulle det betyda mycket. Tack.
submitted by idontwantanyone11 to sweden [link] [comments]


2018.08.07 23:25 Ecleptomania Kapitel 1 - Resans början [Chapter one - Swedish, non-translated]

“Gå idag? Det är ju lervälling ute, min skrud kommer att bli helt smutsig. Har ni någon aning om hur svårt det är att få ur lerfläckar ur det här materialet? Vi kommer inte ta oss fram till Pilaz snabbare för att vi går idag, det regnar ju fortfarande. Nej fan, jag stannar hellre här ett par dagar till, vi har bra mat här i värdshuset och det finns en ny kvinna att ta i sin famn varje kväll. Ska vi verkli-” Han tystnade när dem andra som satt runt det runda bordet stirrade ilsket på honom. Han svalde sina sista tuggor av mat i tystnad samtidigt som han, precis som dem andra såg misstänksamt runt omkring sig i värdshuset. Det var fullt av människor här, han kände sig inte bekväm med situationen, förutom Sodor så var han den enda felyan i värdshuset och Sodor låg uppe i sin säng fortfarande.
“Ja, men... “ Han suckade djupt och tog sin sista klunk vin samtidigt som han tittade ilsket på en gammal man som satt och skakade huvudet med en min på sitt ansikte som om han hade ätit något ruttet. “Jag ska bara upp och packa mina saker så kan vi röra på oss, är ni nöjda då?” Dem andra runt bordet sa inget utan nickade bara på sina huvuden. Quin var inte ett säkert land för dem att stanna i och det visste han också. Felyan suckade och började ta sig den långa vägen upp för trapporna för att komma till sitt rum.
Han smällde igen dörren bakom sig och suckade ännu en gång samtidigt som han lutade sig mot den gnisslande sängen. Han såg sig omkring i rummet som hade blivit hans hem den senaste veckan, de hade legat lågt här för att undvika kungens hantlangare, men det verkade som om dem var sällskapet på spåret. Han suckade ännu en gång och drog sina händer genom sitt långa röda hår. Han reste på sig och såg sig i spegeln som hängde från väggen, han var blek och mager, han var inte gjord för att vara på resande fot. Han hade svarta ringar under sina ljusblå ögon, han hade inte kunnat sova ordentligt under hela veckan.
Han ryckte till när det plötsligt knackade på dörren. En mörk röst hördes genom dörren. “Kom nu! Vi måste gå!” Ännu en suck smet ut från hans inre och han hörde sig själv säga “Ge mig ett ögonblick så ska jag bara packa klart. Gå ut ni så länge så kommer jag strax.” Han hörde hur fotsteg rörde sig bort mot grannrummet och hörde tydligt bultandet på Sodors dörr. Han samlade ihop sina kläder och sållade ut sina resekläder bland byltet som han sen tryckte ner i sin stora gröna ryggsäck. Han slängde på sig sin svarta resemantel efter att han tagit på sig en enkel vit tunika och ett par svarta byxor. Det regnade men det fick han överleva, han ville inte få sin skrud blöt. Några minuter senare så hade han gått ner och ut igenom dörren.
Det var en grå dag i den lilla staden i utkanterna av Quin, dem stenlagda gatorna var tomma av gudabarn som sökt sig till värmen och tryggheten inomhus. Felyan såg upp mot himmelen och kände det friska regnet falla ner på hans ansikte. Han harklade sig och såg på sina resekamrater som stod och väntade på honom, alla utom Sodor. De två människorna mötte hans blick, ingen utav dem såg speciellt glada ut, delvis så var det hans fel att dem var på resande fot. Han drog upp sin luva så att den täckte huvudet och gick ut i regnet mot sina vänner. “Vart är Sodor?” Han ställde frågan med en nedslagen röst, som nästan dränktes i ljudet av det fallande regnet.
Bifrosten, den gigantiska krigaren, gruppens muskler, svarade kort. “Sodor är på väg.” Felyan såg upp på Bifrosten, försökte möta hans ögon men jätten vek undan sin blick och såg tillbaka mot tavernan som dem alla spenderat den senaste tiden i. Alven försökte istället med den andra människan, han hade inte känt honom lika länge, bara ett par veckor, han visste knappt hans namn eftersom människan var helt upptagen med att uppvakta Bifrosten. När dem hade blivit bannlysta från landet och fått konungens män skickade efter sig så hade den här människan svurit sin lojalitet till Bifrosten. Han beskådade mannen, han var en stark människa, en vapensmed som slagit följe med dem för att han var övertygad om att Bifrosten var den bästa krigaren på Noordhland.
Felyan såg sig runt där dem stod och väntade i regnet, han hade ingen aning om vad staden som dem var i hette, för att den här hålan kunde knappast ha ett namn. Staden, som till närmast var mer en by än en stad var grå och tråkig, dem trånga gångarna mellan stadens hus var fyllda av skräp, lösdrivare som inte hade någon annanstans att sova och kullerstenar som var så dåligt placerade att man lätt kunde stuka foten om man trampade fel. Husen var inte heller en vidare syn, dem flesta husen var byggda i trä och hade sluttande tak, lagda med stenplattor, men det var mer en regel än ett undantag att husen var lagade med vilket material än ägaren kunnat få tag i. Kriget hade slagit den här staden hårt, det var i stort tomt på gudabarn i och med konungens rekryterings order.
“Så…” Felyan harklade sig igen. “Anskar… Vi har inte pratat så mycket sen du slog följe med oss.” Han sträckte lite på sig och det knakade till i ryggen, han rös till lätt av ljudet och känslan som knaket lämnade efter sig. Sedan så försökte han möta människans blick, men Anskar drog bara lätt efter andan, som en trött förälder och även han lade sin uppmärksamhet på dörren. “Jag tänkte, om det inte är för mycket besvär, jag har en ta-”. Felyan han inte avsluta sin mening innan ljudet av en trädörr som nästintill exploderade avbröt honom, chockad så vände han sig om för att se vad som hänt. Innan han hunnit vända blicken mot tavernan så såg han Bifrosten som skrockade lätt och skakade på huvudet.
Dörren till tavernan hade sparkats upp och flugit av sina gängor, från insidan av tavernan hördes skrik efter hjälp och i dörröppningen så syntes en felya utan like, Sodor Vani’a, klädd från topp till tå i sin svarta rustning, han bar sin hjälm under armen. Sodors bleka, nästan vita hud gav en stark kontrast till den mörka rustningen. Skriken från insidan av tavernan tystnade när Sodor vände sin blick in mot folket, han fnös till, spottade på golvet och gick ut till sina reskamrater. Felyan log mot sin rasfrände, lade handen på hjärtat och bugade lätt. Sodor besvarade hälsningen och vände sen sin uppmärksamhet mot dem två människorna.
“Varför i namnet på allt som är oheligt ska vi gå idag för?” Sodors röst var kall och ljusare än vad hans kroppsbyggnad skulle göra en beredd på. “Det regnar, det blåser och jag…” Felyan suckade och slutade lyssna, han visste att Sodor inte kunde övertala Bifrosten att stanna så han började istället att observera omgivningen, det var fortfarande väldigt stilla utom det eviga regnet, men han kände sig obekväm, det var något som var fel, något han inte kunde sätta sitt finger på. “Kencala, vill du också att vi ska dra iväg idag?” Han vände sin blick mot Sodor när han hörde sitt namn nämnas. Kencala suckade djupt och såg på sällskapet, han nickade som svar.
Sodor verkade missnöjd men gav efter och vände sig i tystnad bort från dem andra och började mumla något för sig själv. Kencala såg på Bifrosten, som också verkade orolig, som om det var något fel. “Det är någon som övervakar oss” sa Kencala och mötte för första gången på veckor, Bifrostens blick. Bifrosten knäppte upp spännet som bar upp skölden på ryggen och spände sakta den runda skölden på sin arm. Kencala knäckte lederna i sina fingrar, en dålig vana som han hade, ljudet från lederna dränktes dock i ljudet av regnet som öste ner. Sodor och Anskar såg på varandra och vände sina blickar mot torget och de trånga gatorna, sökandes efter vad det var som kanske övervakade dem.
Kencala skakade på huvudet och harklade sig. “Jag tror inte det var något, jag hade nog fel, men vi borde gå, vi har stannat här för länge, det är inte långt kvar tills vi är ute ur Quin”. Dem andra nickade som svar och med tysta steg så började dem sakta röra sig ut ur den gråa staden. Dem vandrade i tystnad en lång stund, det enda ljudet som hördes ovan regnet var Sodors rustning när hans fötter mötte marken. Bifrosten gick först, sköld redo och med sitt spjut i den andra handen. Kortsvärdet som var säkrat i en skida slog i takt mot benet med var steg han tog. Kencala var som i en egen värld, han tänkte inte, han gick bara, med blicken fäst på svärdet framför honom. Han hade sett Bifrosten använda det där svärdet i kriget, ett krig som vunnit honom mycket ära, men som för Kencala skulle betyda bannlysning från den plats han kallat hem.
Anskar gick också framför honom, en stor Noran från den kalla norden, också beväpnad med ett svärd, men han var inte en erfaren krigare, inte som Bifrosten och Sodor i alla fall. Bifrosten hade berättat för Kencala att det var bra att ha med sig en smed, som kunde hålla vapen och rustningar i gott skick. Kencala hade då bara nickat till svar och accepterat att den här människan skulle slå dem följe. Hur hade han kunnat neka Bifrosten, han var ändå delvis skyldig honom sitt liv.
Kencala vände upp blicken från Bifrosten och såg bakom sig, Sodor gick längst bak, försjunken i sina egna tankar. Hans stora tvåhandssvärd som han hade på ryggen var säkrat med en läderrem och det kortare svärdet bar han i sin skida i högerhanden. Han var den som förlorat mest på bannlysningen, han hade gått från en man med inflytande och en mäktig adelstitel, till en legoknekt. Kencala kände sig skyldig, dem hade inte blivit bannlysta om det inte var tack vare honom, men Sodor hade bara skakat på huvudet när han försökt be honom om ursäkt. Sodor hade bott i Quin i över tre måncyklar, han hade etablerat sitt hem där och Kencala hade fått äran att tjänstgöra honom på hovet. Men allt var förlorat nu, landsförvisade och med ett pris på sina huvuden så fanns det inget mer att göra än att ta sig ur Quin.
Han suckade och försökte komma på något att säga för att bryta den monotona tystnaden, men det var inget som han kom att tänka på som kunde göra den här situationen bättre, han hoppades bara att Bifrosten i framtiden skulle förlåta honom. Men det var ingen ide att försöka tvinga den ursäkten ur Bifrosten, så mycket visste han om den mannen. Men han visste inte så mycket om Bifrosten utom vad han var för något, jätten hade svurit sin lojalitet till Sodor för bara ett år sedan. Det hade blivit en stor uppståndelse på hovet när denna enorma man, denna stern, hade kommit in i fortet, obehindrat, fullt beväpnat och svurit sin trohet till greven.
Kencala hade inte protesterat när Sodor hade frågat honom om råd gällande att ha en stern på hovet. Tvärtom, han hade ivrigt sagt åt Sodor att acceptera sternens gåva, eftersom han visste redan då att det hade kunnat göra greven väldigt mäktig. Det fanns inte många av Bifrostens folk på Noordhland, dessa mänskliga giganter. Kencala hade bara sett två andra sterner i sin livstid innan Bifrosten kommit till hovet och alltid blivit fascinerad av deras fysik. Det fanns ingen stern som var under två meter i längd och det fanns inte bättre krigare på hela kontinenten än denna storväxta människoart, utom möjligtvis Regaterras elitgarde, men dem var bara ett rykte som ingen kunnat bekräfta under dem senaste århundradena, en legend från svunna tider när drakarna sägs ha härskat.
När deras steg tillslut hade lett dem ut ur staden och en timmes gång på landsvägen så var det tillslut Bifrosten som bröt tystnaden, hans mörka röst ingav en djup respekt när han talade, han var en född ledare. “Kencala, kan du göra något åt det här regnet? Eller är det något som din sort inte kan göra?” Felyan hade förvånat tittat på Bifrosten och nickade sakta på huvudet, som för att förstå vad Bifrosten hade frågat honom. Han funderade på om det faktiskt fanns något han kunde göra åt det. Men han var inte bevandrad inom druidernas konster. “Jag kan tyvärr inte göra något åt regnet, eller…” Han tänkte efter igen men ryckte med axlarna och bet sig lätt på insidan av läpparna samtidigt som han nästan skamset såg ner på marken. “Jag kan, men det kommer ta för långt tid. Däremot så skulle jag nog kunna…” Han funderade, han kunde inte göra något åt regnet i sig men han kunde använda sig utav dem arcaniska lärorna. ”… Jo, jag borde kunna se till att vi inte blir blöta i alla fall.” Bifrosten nickade till svar och tittade på Anskar som med misstänksam blick studerade Kencala.
“Hu’ skulle du gö’ det?” Utbrast Anskar med ett hånfullt leende på läpparna. Men sen drogs ögonen ihop och han tittade misstänksamt på Bifrosten och sen Kencala. ”Va’ mena’ Bifrosten? Och va’ mena’ du me’ att du kan gö’ oss torra?” Kencala tittade på Bifrosten och Sodor, dem alla hade stannat i säkerheten under en stor ek där dem kunde stå utan att det regnade för mycket på dem. “Har ni inte berättat för honom?” sa han tillslut och tittade med en frågande blick på dem andra. Sodor såg bister ut och drog på axlarna innan han sa. “Vi har ännu inte färdats med människan under en sådan lång tid att jag litar på den.” Sodor hade fortfarande aldrig kallat Anskar vid namn, utan bara sagt människan om honom. Den muskulösa smeden såg allt utom nöjd ut över att Sodor fortfarande behandlade honom som ett dumt djur men han höll sin tunga.
Bifrosten tittade på Kencala med en blick som bara kunde betyda att han väntade på att felyan skulle förklara situationen för Anskar. Kencala suckade uppgivet och mötte Anskars gröna ögon, som lågt gömda bakom det långa håret och det enormt buskiga skägget. “Du vet att vi blev landsförvisade utav den galne kungen, men du har verkar inte ha undrat varför en enda gång, hur kommer det sig?” Anskar drog på axlarna och svarade med sin skrovliga röst. “Jag hörde om Bifrostens storhet på slagsfälte’ och jag såg honom framfö’ mi-” Kencala höjde ett ögonbryn samtidigt som Anskar harklade sig. “Jag mena’, jag kunde förställa mig honom framfö’ mig och nä’ jag fick möjligheten att följa honom, den mäktigaste krigaren på Noordhlan’, så ifrågasatte jag inte, Helm gav mig möjligheten, bevarat var hans namn.” Kencala noterade hur människans hela kroppshållning och uttal förbättrades när han pratade om sin gud, Helm. Han hade inte mycket gott att säga om den nya guden Helm, hans folk hade spridit sin lokala folktro över majoriteten av kontinenten på knappt en måncykel. Det var delvis på grund utav Helms storhet som Kencala var i den situationen han idag satt i. Helm hade historiskt aldrig varit vänlig till felya och speciellt inte någon som nyttjar magins vägar.
Kencala kliade sig i nacken och försökte komma på något dräpande att säga, men han valde istället att gå den mer politiska vägen. “Nåväl, om du nu säger det, men håll din gud utanför det här. Gudarna, speciellt din gud, ler inte mot felya. Så tro så gärna du vill, men håll Helm utanför det här så är det snäll.” Han vände sin blick mot Sodor som bara nickade till svar och vände sig bort för att hålla koll på omgivningen. Kencala fnös lätt till och tittade upp på Anskar ännu en gång. “Jag har tjänat på Sodors hov i tre och sju månvarv... “ Anskars förvirrade blick fick honom att himla med ögonen och sucka ännu en gång, att människor hade svårt att lära sig den himmelska kalendern var alltid ett irritationsmoment för Kencala. “46 år i Helms räkning. Och jag är väldigt tacksam mot min greve att han hållit min hemlighet dold i alla dessa år, det har gjort att vi, trots att vi är felya och inte människor, kunnat åtnjuta ett gott liv i Quin… Hur ska jag säga det här då?... Jag är en Coronshi, en utövare av dem magiska konsterna.” Han skrattade till. “Ja, det var ju inte så svårt att säga det där.” Kencala pustade ut och såg på Bifrosten som lagt sin hand på Anskars axel för att hålla honom kvar på plats. Bifrosten spände sina ögon i Anskars och sa med tydliga ord. “Och det är inget du behöver oroa dig över.”
Kencala ignorerade att Anskar började att mumla på en bön till Helm. “Jag är inte en häxa, jag håller inte på med svartkonster och jag är inte här för att fördärva din själ. Jag är en felya, först och främst, som bara vill leva mitt liv i lugn och ro, jag råkar vara född med magi i mitt blod.” Anskar såg bestört på Kencala, men han verkade nästan men upprörd över att Bifrosten och Sodor inte verkar ha rört en min angående nyheten om att Kencala skulle varit en magiker. Kencala forsatte att prata på med sin lugna stämma. “Så, när kungen drog ut oss i krig så följde jag självklart med min greve.” Han nickade lätt mot Sodor som hade lagt handen på hjärtat. “Jag var tvungen att nyttja min magi under krigets gång, kungen fick nyheter om det och kallade därför mig till sitt hov...” Kencala tystnade. Hans ögon blev blanka, fyllda med sorg. Han ville inte tänka på hovet, han ville lägga händelserna kring vad som hände där bakom sig och bara komma ut ur det här fördömda landet.
Han hörde hur Sodor harklade sig. “Så, självfallet så slog jag följe med min trogna rådgivare på resan till Konungen. Bifrosten gav också följe, ingen utav oss hade en tanke på att ge upp Kencala till konungen. Det var dem orden som vi också lade fram på hovet. Konungen gav en människas vecka som tid, för att vi skulle försvinna ur hans land.” Kencala vände sin blick mot Sodor, som för att tacka honom med osagda ord. De två felya hade känt varandra blott en bråkdel av varandras liv, men det fanns ett djupt band mellan dem två.
“Så vi påbörjade vår färd och det var i huvudstaden som vår väg korsades av en människa från det kalla norr...” Sodor studerade Anskar från topp till tå och fortsatte efter att ha uttryckt en lätt fnysning. ”Som slog oss följe. Det har snart passerat fem människo veckors tid och vår väg ut ur Quin ligger framför oss ännu. Vi har inte gjort hast med vår resa, för att undvika konungens soldater som tveklöst väntat oss vid gränsen. Konungen har säkert fått bud vid det här laget att vi inte har hittats, så antagandet är nog att vi är försvunna långt bort nu. När väl vi är utanför Quin, så borde hotet mot oss vara borta.”
Kencala såg på Anskar igen och höjde sen sin högerhand för att lägga fingertopparna mot sin panna, Helms hälsning. “Jag är inte en demon, jag är bara en felya, som just nu flyr en kung som vill döda mig, eftersom din religion, säger att eftersom jag är född med magi i blodet, så borde jag brännas på bål.” Han såg till sin lättnad hur Anskar sänkte axlarna och slappnade av. “Om Bifrosten lita’ på dig, felya, så kan väl jag göra de’ också.”
Han skrockade till och vände sig mot Bifrosten som satt sig ner vid trädets rötter. “Så, göra något så att vi slipper vara blöta?” Bifrosten nöjde sig med att nicka till svar. “Då får ni ge mig ett par minuter, jag behöver tänka lite hur jag ska göra det på bästa sätt. Är du säker på att du är med på det här, Anskar?” Människan som såg allt annat än säker ut, nickade på huvudet, men Kencala kände människans blick följa honom med varje rörelse han gjorde. Efter ett par minuter av tystnad och tänkande så kände han sig säker nog för att kunna slänga en förtrollning över dem som skulle hålla dem torra och varma från regnet. Han drog efter andan och vände sig mot dem andra. “Jag är klar, jag behöver bara samla lite kraft, det här är inte lätt magi.” Sodor och Bifrosten såg båda nästintill förvirrade ut och han hörde tillslut hur Bifrosten frågade. “Hur kan… Vadå inte lätt magi? Jag har sett dig flänga iväg klot av… Av… Blixtrande eld mot våra fiender. Det gjorde du med ett par sekunders förberedelse, det här borde väl inte vara svårare?”
Kencala suckade och skakade på huvudet, samtidigt som ett lätt leende spred sig på hans läppar när Anskar dragit efter andan och backat ett steg. “Jag sätter mig gärna ner mig dig i framtiden och förklarar för dig varför de olika planen och deras krafter fungerar som de gör, men det skulle ta flera timmar och jag har inte tid eller lust att stå här och förklara något för dig som du ändå inte kommer förstå.” Kencala fnös som svar när Bifrosten himlade med ögonen och Sodor grymtat missnöjt. Han drog djupt efter andan för att inte förlora sitt lugn. “Mystik är en konst, att manipulera dimman, essenserna, livskrafterna och själar är något som inte kan förklaras enkelt. Att få dimman att göra en sak kan vara väldigt lätt, för att du böjer de-” Han avbröt sig och skakade snabbt huvudet fram och tillbaka. Det var inte värt mödan att försöka förklara komplexiteten runt dimmans eller essensernas kraft för ett par Coron’la. “Ne… Nej… Inte nu…” Han tittade på Anskar igen som plötsligt verkade betydligt mer bekväm med situationen, eftersom han nickade och började prata.
“Jag ä’ en vapensmed, jag ä’ tränad av min pappa, som va’ tränad av sin pappa, jag kan smälta och forma alla enkla metaller och göra vapen och rustninga’ av dem. Men jag kan inte snida en pilbåge eller tälja bra pila’, jag vet inte hu’ man tillverka’ ett armborst, det trots att jag ä’ en hantverkare. Det kanske inte ä’ en bra jämförelse, men det du kallar dimman, antar jag ä’ det du använder fö’ att skapa, magi?” Kencala såg på Anskar med en nyfunnen respekt och nickade som svar innan han kom på vad han skulle säga, men det kom inga ord, det var en fantastisk liknelse som människan hade kommit med. Sodor och Bifrosten bara ryckte på axlarna och såg på Kencala med en blick som sa mer än ord behövde, han skulle sätta igång.
Han tog av sig sin resmantel och hängde den en låg gren som stack ut från det stora trädet. Han drog fingrarna över barken och blev något nostalgisk när han tänkte tillbaka på sin tid i Quin, innan hovet, innan helvetet bröt loss. Han vände sig om och gick ut i det evigt fallande regnet, han möttes av en sval vägg och dem delar av honom som inte redan var dyngsura var nu genomblöta. Men felyan brydde sig inte om det, han behövde regnets kraft för att göra vad han behövde. Han började röra sina händer i en cirkel framför sig för att börja kanaliseringen av essensernas krafter, grundelementen. Runt omkring honom så började sakta ett blå- och vitfärgat skimmer träda in i verkligheten. Från varje vattendroppe som föll så såg det ut som ett ytterst tunt strimma av färger drogs ut ur dropparna och flödade sakta mot Kencalas händer.
När essensen hade samlats runt honom och dragit sig närmre hans händer så slutade han röra händerna och de skimrande strängarna som hade lagt sig som tentakler i luften stannade upp. Kencala hörde en nästan panikslagen flämtning bakom sig men han hade inte tid att tänka på vem det var eller varför, han ville inte tappa fokus nu, det kunde vara farligt för honom. Han sträckte ut sin högra hand och tittade som hastigast på ringen som satt på hans långfinger. Sen slöt han handen runt en utav dem till synes frusna tentkalerna av essens och plötsligt så var alla strängar borta och det enda som syntes var ett lätt sken från guldringen när smaragden på den blinkade till så kraftigt att alla som stod under eken bländades.
Kencala hade varit smart nog att blunda eftersom han visste att den improviserade mystiska lösningen antagligen skulle kunna komma med somliga bieffekter. Men han kände direkt att han hade lyckats. Vattnet på honom, som tyngde ner hans kläder, som rann längst hans kinder och över hans armar, bara rann av honom och han blev genast torr. Han skrattade till. ”Jag är så jävla bra!” Han vände sig om för att se mot sina reskamrater och försökte sitt bästa att hålla sig för skratt för Anskar som lagt sig ner på marken med sina händer knäppta för bön framför sig. Kencala hade föga respekt för någon gud, men just för Helm så var det alltid underhållande att se dem bedja för sina liv till en högre makt, en rad med människor som aldrig lyckats uppnå gudaskap. Sodor knuffade till Anskar med sin fot och Anskar tittade upp. ”Ä’ vi okej?” Kencala nickade som svar och gav människan ett leende, han var ändå imponerad att en människa tog magi så lättsamt som han gjorde. Att Anskar skulle vara för evigt lojal till Bifrosten var ingen frågan om, han litade på honom tillräckligt för att gå emot sin tro och acceptera magin.
Plötsligt så hördes ett enormt ljud och marken under deras fötter började att röra på sig, alla var snabbt uppe på fötter och backade undan från trädet som också hade börjat flytta på sig. ”Han kommer ramla! Flytta på er!” Bifrosten röt ut order som överröstade det tunga regnet och dem fyra sprang från trädet för att undvika fallet. Kencala vände sig om i tid nog för att se den mäktiga eken falla och ge ifrån sig ett kraftigt dån. Marken slutade röra på sig och ur hålet där den stora eken en gång stått så kröp det ut en stor varelse, den såg ut som en bepansrad mask som bröt sig ur kaskaden av jord som flög åt alla håll när trädet slog i marken. Trots det tunga ljudet av regn så kunde Kencala höra hur besten drog djupt efter andan, som om den luktade sig fram efter något, sedan såg han ett ansikte som såg ut att bestå av ett oändligt djupt gap fullt med tänder. Det var en jorddrake, precis som alla drakar så dras de till alla mystiska krafter oavsett vilket plan det kommer ifrån.
Kencala kunde föga om vildmarken och dess varelser, han hade spenderat majoriteten av sina år till att studera dem mystiska konsterna. Jorddrakar visste han tillräckligt mycket om för att veta att man skulle hålla sig borta från deras munnar eftersom dem var både blinda och döva. Men de har ett fantastiskt luktsinne från vad som enligt böckerna han läst var små hål i deras pansar längst hela kroppen och deras runda munnar tuggar igenom berggrund när de förflyttar sig under kontinenten. Kencala blev med ens fylld med fasa och oro. ”Fy vad vidriga varelser. Kommer den komma efter oss?” Bifrosten studerade varelsen, den var bara ett tiotal meter bort från dem men den hade börjat krypa med sin enorma avlånga runda kropp mot det fallna trädet. Som en stor mask satte den sitt platta ansikte mot trädets yta och började äta. Bifrosten skakade på huvudet. ”Nej, om vi går sakta härifrån så kommer den bara bry sig om trädet... Fast...” Kencala tittade skräckslaget på Bifrosten. ”Fast vadå? Du funderar väl inte på att vi ska ta ner den där besten? Den är ju minst 45 fot lång.” Bifrosten tittade på Sodor som skakade på huvudet. Även den annars blodtörstiga alven som inte backade för att spilla lite blod insåg att det var dömt att försöka ta ner en sådan varelse.
Bifrosten suckade och drog på axlarna. ”Den är bara 40 fot lång, en jorddrake kan bli över trehundra fot långa och äta sig kors och tvärs under kontinenten genom sin livstid. Och jorddrakars fjäll säljer för ganska många silvermynt, kanske till och med ett guldmynt per kilo. Dessutom så tror jag man kan använda tänderna till nått, mystiker brukar vilja ha dem.” Kencala och dem andra två såg på Bifrosten med förundran i blicken, sternerna var verkligen födda krigare, det fanns inget monster för stort eller hinder för mäktigt för att en stern inte skulle tänka på att ta ner den. Sternerna levde för strid, det fanns helt enkelt i deras blod. Kencala tänkte efter på dem gamla legenderna som sa att sternerna föddes färdigvuxna med vapen i handen, eftersom ingen påstås ha sett ett sternbarn. Men det fanns bara ett hundratal sterner på hela Noordhland så att ens ha träffat en Stern i en människas livstid skulle vara ovanligt nog.
Det var Sodor som tillslut tyst sa något om att de skulle gå och i tystnad så gick de långsamt därifrån för att inte dra till sig uppmärksamheten från draken som girigt åt på trädet. Kencala kunde svära på att han hörde hur trä krossades under drakens tänder. Men regnet vräkte fortfarande ner och det enda som hördes var återigen Sodors fotsteg när hans svarta plåtstövlar slog mot marken. Dem hade inte gått mer än 20 minuter i tystnad innan Anskar utbrast. ”Hu’ gö’ du det dä’? Va? Jag mena’ hu' lä' man sig en såndä’ sak?” Kencala himlade med ögonen och suckade han orkade inte förklara för ännu en människa något som de ändå inte skulle förstå, men Anskar hade ändå visat en sorts förståelse för det mystiska så det kanske kunde vara en idé att berätta lite för människan, ett sätt att vinna förtroende. Kencala gick i tystnad och tänkte i flera minuter på hur han skulle berätta hur planens krafter fungerade. Det var inte förrän Anskar ännu en gång, med sin bristfälliga alviska, frågade som Kencala tillslut vände sig mot människan och nickade lätt.
”Att fråga hur jag gör det är som att jag skulle fråga dig hur du smider ett svärd, men jag ska försöka. Det finns fler världar än den vi lever på, fyra andra som är välkända bland mystiker det är osannolikt att det finns fler än så dock för at-” Han avbröt sig när Anskar såg mer förvirrad ut än innan.” Elementens essenser, har kraften att manipulera världens element, eld, vatten, jord, luft, kyla och värme. Dessa krafter kommer från en annan värld som genom okänd anledning är kopplad till vår värld, vi mystiker kallar denna värld för Eltar. Essens finns överallt i världen, i naturen, i marken, luften, vattnet och allt annat du kan tänka dig, du måste bara lära dig att kanalisera den till dig.” Han stannade upp när han insåg att resten av sällskapet också stannat upp för att lättare kunna lyssna på honom. Kencala skrattade till och signalerade att de alla skulle fortsätta gå samtidigt som han höjde rösten. “Som mystiker lär man sig hur man formar om exempelvis Eltars essenser till praktiska saker, såsom ett eldklot för att slänga iväg på ens fiende, eller ett skyddande lager på kroppen för att man inte ska bli blöt.” Han tittade på dem alla, det rann vatten längst allas kroppar, men vattnet verkade inte göra dem eller deras kläder blöta utan fortsatte att bara glida längst med kroppen ner mot marken. ”Att forma essens eller andra krafter är egentligen inte så svårt, det är det lättaste steget, att väva en stabil mystisk effekt av det man fått tillgång till. Nej, det svåra är att kanalisera eller manifestera krafterna, locka ut den ur saker, så som jag gjorde tidigare.”
Sällskapet hade stannat igen och Kencala upptäckte att alla stod och tittade på honom. ”Vad? Vad vill ni nu då?” Sodor skrattade till och skakade på huvudet samtidigt som Bifrosten bara log och gav Kencala en blick som felyan tolkade som att han skulle fortsätta. Han tvekade ett tag, men fortsatte sedan i lugnt tempo. ”Att dra ut essens eller annan kraft ur ting är det svåra, eftersom du måste veta hur man skall få fram den, vilket görs på olika sätt beroende på vilken kraft du vill kunna tämja med mystikens hjälp. Som nu, så tog jag vattnet och vindens kraft för att göra så att vi inte blir blöta, all kraft jag använde nu kommer från Eltar.”
Anskar nickade på huvudet och drog ett djupt andetag, som för att smälta informationen, sedan mötte han Kencalas ögon. ”Så du säge’ att essens ä’ som olika metalle’ och vill du göra rätt vapen så måste du ha rätt material, rätt typ av essens?” Kencala nickade och fortsatte. ”Jag har forskat i hur de mystiska krafterna och planen fungerar och påverkar vår värld i hela mitt vuxna liv och jag tror att jag är något stort på spåren. Historiskt så har mystiker använt sig utav krafterna för att utföra mystik eller magi som människorna väljer att kalla det, men jag tror att det finns något större som kontrollerar krafterna, ett till plan kanske...” Kencala drog på axlarna som svar när dem andra tre tittade på honom med skeptiska blickar. Han förstod att sådana här detaljer var ett komplicerat ämne nog för de oinitierade, att börja diskutera teorierna om de andra världarna och den möjliga gömda världen var bara dömt att misslyckas.
”Men då förstå’ ja bättre i alla fall” sa Anskar med ett leende på läpparna och sträckte fram en hand mot honom. Kencala såg på den framsträckta handen framför honom och funderade ett par sekunder, människan verkade vilja initiera en sorts vänskap med honom, han sträckte tillslut fram handen, sakta, skakade Anskars hand och släppte sedan taget och log stelt mot människan. Anskar hade dock tagit det hela bra och verkade inte ens tänka på felyans misstänksamhet. Humöret såg bättre ut för gruppen när de fortsatte sin resa till fots, trots att regnet fortsatte att vräka ner och det var jobbigt att gå så skulle dem var ute ur Quin innan dagen var slut och vägen mot Pilaz skulle ligga framför deras fötter.
submitted by Ecleptomania to Noordhland [link] [comments]


2018.06.21 11:38 DilBahadur Jag vädjade till alla 20 av våra Europaparlamentariker, och detta var det enda svaret jag fick!

Den 20 juni röstade utskottet för rättsliga frågor (JURI) för artikel 13 Censur Machine. Men slaget har just börjat: det måste nu vinna på Europaparlamentets plenum. Därför kontaktade jag alla våra EMP, att både de och vi, behöver dem för att skydda vårt Internet mot övervaknings- och censurmaskiner!
Lista över parlamentarikerna som jag mailade:
Cecilia Wikström , EMP representant för Liberalerna, svarade på min vädjan och här är hennes email:
Hej och tack för ditt mail om EUs copyrightdirektiv, Det är alltid roligt med brev från engagerade medborgare och jag hoppas att jag nedan ska kunna ge några svar och klargöranden med anledning av ditt brev. Eftersom jag i skrivande stund har tagit emot över 16 000 brev så hoppas jag att du förstår att jag bara har möjlighet att svara med ett standardbrev, jag ber därför om ursäkt på förhand om det är några särskilda frågeställningar eller argument som du hade i ditt brev som jag inte besvarar eller tar upp här och att jag sannolikt inte kommer att kunna svara på eventuella följdfrågor. Jag ska dock försöka klargöra min syn på frågan så mycket som möjligt.
Jag har avvaktat något med att sända detta svar eftersom förhandlingarna i det ansvariga utskottet har pågått under lång tid och jag ville invänta den slutliga text som röstades om innan jag slutligen tog ställning. Den texten presenterades först igår den 19e Juni. Idag röstade JURI utskottet igenom dessa texter, eftersom jag inte sitter i utskottet kunde jag inte själv delta i omröstningen.
Jag motsätter mig helt införandet av en länkskatt på EU-nivå i enlighet med förslaget för artikel 11 och jag motsätter mig också införandet av ett uppladdningsfilter som skulle riskera att leda till att helt lagligt material skulle kunna blockeras som led i att komma åt olagligt material, vilket är kärnan i artikel 13 som den ser ut nu.
För dig som är mer intresserad skriver jag nedan lite mer i detalj för att förklara processen och mina tankar i den här frågan. Vill du följa mitt arbete i Europaparlamentet kan jag även tipsa dig om mitt nyhetsbrev som kommer veckovis som du kan prenumerera på genom att skriva upp dig på www.ceciliawikstrom.eu eller så kan du följa mig på Facebook.
Med vänliga hälsningar, Cecilia Wikström, Europaparlamentariker för liberalerna
Mitt resonemang om denna fråga Dessa förslag har diskuterats av mina kollegor i rättsliga utskottet (som jag alltså själv inte sitter i) under lång tid och det har vad jag förstått gjorts många försök att hitta vägar framåt särskilt vad gäller artikel 13 för att få till en bättre balans mellan att skydda rättighetshavare å ena sidan och att skydda allmänhetens grundläggande rättigheter å andra sidan.
Det frågan i grunden handlar om är att säkerställa att den som livnär sig som journalist, fotograf, musiker, låtskrivare eller liknande också ska kunna försörja sig på sin verksamhet och få betalt för det som de producerar. Det tycker jag är något helt rimligt men i strävan att nå de målen måste man naturligtvis också ta hänsyn till andra personers legitima intressen och de tekniska lösningar som man väljer måste gå att genomföra utan orimliga konsekvenser.
Jag delar synen att riskerna med att införa ett uppladdningsfilter överväger fördelarna. Ett uppladdningsfilter kombinerat med hot om skadestånd för de plattformar som delar skyddat material skulle i min mening riskera att leda till en situation där även mycket lagligt material skulle riskera att filtreras bort av plattformar som skulle ta det säkra före det osäkra. Självklart ska vi skydda rättighetshavare men inte på bekostnad av andra personer som inte gjort något fel.
Jag tycker istället att det ska finnas en tydlig skyldighet för plattformar att ta ned material som inkräktar på någons rättigheter om de får in en anmälan, självfallet ska det även i dessa fall finnas enkla och snabba mekanismer för att lösa tvister om den vars material togs ned anser att detta skedde på oriktiga grunder.
Vad gäller artikel 11 och den så kallade länkskatten så har detta redan testats i både Tyskland och Spanien och var i båda fall ett fullständigt fiasko. Jag ser ingen anledning att upprepa det misstaget på EU-nivå.
Vad tycker liberala gruppen ALDE? Den liberala gruppen i parlamentet (ALDE) i vilken Liberalerna och Centerpartiet ingår är liksom många andra grupper splittrad i den här frågan. Våra två ledamöter i det rättsliga utskottet är vad jag förstår för både artikel 11 och 13 men en majoritet i gruppen är emot. Europaparlamentet fungerar dock på gott och ont som så att varje ledamot äger sitt mandat och är fri att rösta efter sina värderingar och överväganden. Den liberala gruppens linje är att man vare sig vill ha en länkskatt eller uppladdningsfilter och att utkastet på artikel 13 ska sändas till den europeiska dataskyddsinspektionen (EDPS) för synpunkter.
Processen För dig som är lite mer intresserad av frågan kan det kanske vara intressant även med lite information om själva processen.
Grundförslaget presenterades av kommissionen i september 2016. förslaget sändes sedan till Europaparlamentet och ministerrådet som arbetar parallellt för att enas om en ståndpunkt.
I Europaparlamentet är det rättsliga utskottet (JURI) som är ansvarigt för upphovsrätt så det är dem som har arbetat med förslaget fram tills nu och det var JURI som röstade idag den 20 juni. Utskotten har representanter för alla politiska grupper i parlamentet men bara en liten andel av ledamöterna sitter i JURI utskottet (jag gör det exempelvis inte och röstade därför inte idag). Du kan läsa mer om JURI och vilka ledamöter som sitter i JURI här.
Det utskottet röstar om är parlamentets utgångspunkt för förhandlingarna med ministerrådet. Efter att utskottet har röstat om frågan så går det automatiskt till plenum där alla ledamöter har möjlighet att uttrycka sin mening. Som det fungerar så antas mandatet från utskottet automatiskt om inte minst 76 ledamöter begär en omröstning i plenum. Sker en sådan begäran så får alltså jag och alla andra ledamöter också rösta.
Vid den första omröstningen i plenum röstar man bara ja eller nej till utskottets mandat. Blir det ja som vinner så bekräftas det som det röstades om i utskottet, blir det nej så sätts ärendet upp en månad senare i plenum för ny omröstning där man även kan lägga fram ändringsförslag i plenum som vi alla får ta ställning till.
Ministerrådet där våra nationella regeringar är representerade har en parallell process för att besluta vilken förhandlingsposition de ska ha, den är i denna fråga redan färdig. Det betyder att när parlamentet och rådet på var sin sida har beslutat om sitt mandat så inleds så kallade trepartsförhandlingar (eller triloger) mellan parlamentet, ministerrådet och kommissionen.
För att det ska kunna bli lagstiftning måste parlamentet och ministerrådet slutligen enas om en gemensam syn på frågan, kommissionen har i det skedet framför allt en medlande roll. Förhandlingarna leds från parlamentets sida av de personer som ansvarade för frågan i utskottet och för ministerrådet av det roterande ordförandeskapet (Österrike från och med 1a juli). När förhandlarna anser att de har nått en överenskommelse måste denna bekräftas igen i parlamentet och ministerrådet.
För dig som är intresserad av frågan kan det alltså vara bra att följa den även efter omröstningen i utskottet.
Trevligt att man fick ett svar åtminståne! Tycker bara det är så sorgligt att så få är involverade i att kontakta våra representanter i Europaparlamentet, det hela bottnar väl i folkets okunskap och ovisshet. Det säger nog mycket om hur vårt samhälle är och kommer agera i framtida viktiga sakfrågor.
submitted by DilBahadur to sweden [link] [comments]


2018.06.20 18:57 SwenskTv Detta är vad Cecilia Wikström (Liberalerna) tycker om artikel 11 och 13

Hej och tack för ditt mail om EUs copyrightdirektiv,
Det är alltid roligt med brev från engagerade medborgare och jag hoppas att jag nedan ska kunna ge några svar och klargöranden med anledning av ditt brev. Eftersom jag i skrivande stund har tagit emot över 16 000 brev så hoppas jag att du förstår att jag bara har möjlighet att svara med ett standardbrev, jag ber därför om ursäkt på förhand om det är några särskilda frågeställningar eller argument som du hade i ditt brev som jag inte besvarar eller tar upp här och att jag sannolikt inte kommer att kunna svara på eventuella följdfrågor. Jag ska dock försöka klargöra min syn på frågan så mycket som möjligt.
Jag har avvaktat något med att sända detta svar eftersom förhandlingarna i det ansvariga utskottet har pågått under lång tid och jag ville invänta den slutliga text som röstades om innan jag slutligen tog ställning. Den texten presenterades först igår den 19e Juni. Idag röstade JURI utskottet igenom dessa texter, eftersom jag inte sitter i utskottet kunde jag inte själv delta i omröstningen.
Jag motsätter mig helt införandet av en länkskatt på EU-nivå i enlighet med förslaget för artikel 11 och jag motsätter mig också införandet av ett uppladdningsfilter som skulle riskera att leda till att helt lagligt material skulle kunna blockeras som led i att komma åt olagligt material, vilket är kärnan i artikel 13 som den ser ut nu.
För dig som är mer intresserad skriver jag nedan lite mer i detalj för att förklara processen och mina tankar i den här frågan. Vill du följa mitt arbete i Europaparlamentet kan jag även tipsa dig om mitt nyhetsbrev som kommer veckovis som du kan prenumerera på genom att skriva upp dig på www.ceciliawikstrom.eu eller så kan du följa mig på Facebook.
Med vänliga hälsningar,
Cecilia Wikström,
Europaparlamentariker för liberalerna
Mitt resonemang om denna fråga
Dessa förslag har diskuterats av mina kollegor i rättsliga utskottet (som jag alltså själv inte sitter i) under lång tid och det har vad jag förstått gjorts många försök att hitta vägar framåt särskilt vad gäller artikel 13 för att få till en bättre balans mellan att skydda rättighetshavare å ena sidan och att skydda allmänhetens grundläggande rättigheter å andra sidan.
Det frågan i grunden handlar om är att säkerställa att den som livnär sig som journalist, fotograf, musiker, låtskrivare eller liknande också ska kunna försörja sig på sin verksamhet och få betalt för det som de producerar. Det tycker jag är något helt rimligt men i strävan att nå de målen måste man naturligtvis också ta hänsyn till andra personers legitima intressen och de tekniska lösningar som man väljer måste gå att genomföra utan orimliga konsekvenser.
Jag delar synen att riskerna med att införa ett uppladdningsfilter överväger fördelarna. Ett uppladdningsfilter kombinerat med hot om skadestånd för de plattformar som delar skyddat material skulle i min mening riskera att leda till en situation där även mycket lagligt material skulle riskera att filtreras bort av plattformar som skulle ta det säkra före det osäkra. Självklart ska vi skydda rättighetshavare men inte på bekostnad av andra personer som inte gjort något fel.
Jag tycker istället att det ska finnas en tydlig skyldighet för plattformar att ta ned material som inkräktar på någons rättigheter om de får in en anmälan, självfallet ska det även i dessa fall finnas enkla och snabba mekanismer för att lösa tvister om den vars material togs ned anser att detta skedde på oriktiga grunder.
Vad gäller artikel 11 och den så kallade länkskatten så har detta redan testats i både Tyskland och Spanien och var i båda fall ett fullständigt fiasko. Jag ser ingen anledning att upprepa det misstaget på EU-nivå.
Vad tycker liberala gruppen ALDE?
Den liberala gruppen i parlamentet (ALDE) i vilken Liberalerna och Centerpartiet ingår är liksom många andra grupper splittrad i den här frågan. Våra två ledamöter i det rättsliga utskottet är vad jag förstår för både artikel 11 och 13 men en majoritet i gruppen är emot. Europaparlamentet fungerar dock på gott och ont som så att varje ledamot äger sitt mandat och är fri att rösta efter sina värderingar och överväganden. Den liberala gruppens linje är att man vare sig vill ha en länkskatt eller uppladdningsfilter och att utkastet på artikel 13 ska sändas till den europeiska dataskyddsinspektionen (EDPS) för synpunkter.
Processen
För dig som är lite mer intresserad av frågan kan det kanske vara intressant även med lite information om själva processen.
Grundförslaget presenterades av kommissionen i september 2016. förslaget sändes sedan till Europaparlamentet och ministerrådet som arbetar parallellt för att enas om en ståndpunkt.
I Europaparlamentet är det rättsliga utskottet (JURI) som är ansvarigt för upphovsrätt så det är dem som har arbetat med förslaget fram tills nu och det var JURI som röstade idag den 20 juni. Utskotten har representanter för alla politiska grupper i parlamentet men bara en liten andel av ledamöterna sitter i JURI utskottet (jag gör det exempelvis inte och röstade därför inte idag). Du kan läsa mer om JURI och vilka ledamöter som sitter i JURI här.
Det utskottet röstar om är parlamentets utgångspunkt för förhandlingarna med ministerrådet. Efter att utskottet har röstat om frågan så går det automatiskt till plenum där alla ledamöter har möjlighet att uttrycka sin mening. Som det fungerar så antas mandatet från utskottet automatiskt om inte minst 76 ledamöter begär en omröstning i plenum. Sker en sådan begäran så får alltså jag och alla andra ledamöter också rösta.
Vid den första omröstningen i plenum röstar man bara ja eller nej till utskottets mandat. Blir det ja som vinner så bekräftas det som det röstades om i utskottet, blir det nej så sätts ärendet upp en månad senare i plenum för ny omröstning där man även kan lägga fram ändringsförslag i plenum som vi alla får ta ställning till.
Ministerrådet där våra nationella regeringar är representerade har en parallell process för att besluta vilken förhandlingsposition de ska ha, den är i denna fråga redan färdig. Det betyder att när parlamentet och rådet på var sin sida har beslutat om sitt mandat så inleds så kallade trepartsförhandlingar (eller triloger) mellan parlamentet, ministerrådet och kommissionen.
För att det ska kunna bli lagstiftning måste parlamentet och ministerrådet slutligen enas om en gemensam syn på frågan, kommissionen har i det skedet framför allt en medlande roll. Förhandlingarna leds från parlamentets sida av de personer som ansvarade för frågan i utskottet och för ministerrådet av det roterande ordförandeskapet (Österrike från och med 1a juli). När förhandlarna anser att de har nått en överenskommelse måste denna bekräftas igen i parlamentet och ministerrådet.
För dig som är intresserad av frågan kan det alltså vara bra att följa den även efter omröstningen i utskottet.
submitted by SwenskTv to sweden [link] [comments]


2017.11.28 18:35 aomajgad [Seriös] Är det värt att införskaffa en Dashcam (bilkamera)?

Jag har funderat på att skaffa en dashcam ett tag som filmar fram i rutan på bilen. Eftersom det från och med förra året går att ha det lagligt. Jag bor i Göteborg och det finns väldigt många idioter i trafiken.
Men försäkringsbedrägeri/smitare/oärliga människor har jag aldrig haft att direkt göra med på Sveriges vägar men andra kanske har en annan uppfattning, så därför vänder jag mig och frågar er. Behövs det i Sverige eller är det en onödig utgift?
submitted by aomajgad to sweden [link] [comments]


2017.07.13 00:13 MassiveDickFart Grinig granne

Jag har bott i samma hus i hela mitt liv. För ett x antal år sedan så flyttade en ny granne in på vår gata. Är ganska säker på att jag kanske sett honom tre, fyra gånger ute sedan han flyttade in. I alla fall. Denna granne som förut var ganska osynlig, har nu blivit otroligt grinig.
Vägen vi bor på är en 50 km/h väg. Dock är vägen ganska grusig och inte särskilt bred heller så jag brukar köra 30 km/h på den (har väldigt noga koll på min hastighet och tycker 30 km/h är lagom för denna vägen) och sedan sakta ner till 10 km/h om det är någon som går på den. Detta är dock inte bra nog för denna grannen. Nyligen så pekade han ut mig offentligt på en facebook-grupp och klagade på att jag "susar" förbi och att han har försökt få ögonkontakt med mig för att prata med mig. Vilket han inte har gjort. För han har aldrig varit nära vägen när jag har kört förbi. (Jobbar udda timmar, så de kan vara därför.) Han kan nämligen inte hålla koll på sina barn och barnen har lärt sig att leka på vägar = kul så han är orolig för dem. Han sa dock även att folk generellt åker fort på vägen, men på facebook så skällde han bara på mig.
I alla fall. Han har även satt upp ett slags fartgupp på vägen utanför hans hus och har även gjort två träskyltar som han då och då ställer mitt i vägen så att man har 1/3 mindre väg att köra på. Vilket är lite irriterande, speciellt med tanke på att man ibland får möte på den vägen.
Min fråga är. Jag vet att det är olagligt att sätta upp ett fartgupp utan tillstånd på en allmän väg, men lagligt på en privat väg. Hur vet jag om vägen är privat?
Jag är ganska säker på att vägen ägs av oss allihopa som bort längst med grusvägen men är osäker.
MVH Trött granne
submitted by MassiveDickFart to sweden [link] [comments]


Eddie Meduza cover - Stigen Som Går Til Evert. - YouTube BANKRÅN SOM GÅR FEL I ROBLOX - YouTube Peter Simson - De Dagar Som Går (Official Audio) - YouTube TIPS TILL DIG SOM TAR KÖRKORT *SÅ HÄR ÄR ... - YouTube VI GÅR SKILDA VÄGAR ALLT går åt helvete  TÄVLINGSVLOGG Danish feat. Anders - Vägar går isär  Officiell Lovsång - Gud har förutbestämt de vägar människan måste gå Fleksnes- Det Er Noe Som Går

Luffarvisan - astridlindgren.com

  1. Eddie Meduza cover - Stigen Som Går Til Evert. - YouTube
  2. BANKRÅN SOM GÅR FEL I ROBLOX - YouTube
  3. Peter Simson - De Dagar Som Går (Official Audio) - YouTube
  4. TIPS TILL DIG SOM TAR KÖRKORT *SÅ HÄR ÄR ... - YouTube
  5. VI GÅR SKILDA VÄGAR
  6. ALLT går åt helvete TÄVLINGSVLOGG
  7. Danish feat. Anders - Vägar går isär Officiell
  8. Lovsång - Gud har förutbestämt de vägar människan måste gå
  9. Fleksnes- Det Er Noe Som Går

Enjoy the videos and music you love, upload original content, and share it all with friends, family, and the world on YouTube. Fleksnes Fataliteter - S04E03 - Det er noe som går - 1981 - Duration: 29:10. Marve Fleksnes 172,361 views. 29:10. Full frys 10 - Inga Delikatesser - Duration: 24:09. Följ oss på våra sociala medier: - Johanna: ♡ Instagram - http://www.instagram.com/jhuannas/ ♡ Mail - [email protected] ♡ Facebook - https://www.f... 👕 TOMU MERCH → http://tomumerch.se HJÄLP MIG ATT NÅ 200.000 SUBS! ⭐ PRENUMERERA HÄR → https://goo.gl/7Ffg74 🔔 GLÖM INTE ATT TRYCKA PÅ RINGKLOCKAN ... Gud har förutbestämt de vägar människan måste gå Den väg som Gud leder oss på går inte rakt uppåt, utan det är en krokig väg som är full av gropar, Peter Simson - De Dagar Som Går (Official Audio) Peter Simsons singel De Dagar Som Går 🎵Stream/Download here: https://orcd.co/psdedagarsomgar Follow Peter S... Idag får ni följa med på EXAKT hur min uppkörning gick till! Droppar så klart lite tips och tricks för er! Vägar går isär det gäller att försöka välja rätt Det är ditt eget liv så gör ditt val Många faller ner för det e lätt och hamna snett ... Fångad har inga vägar som verkar vettiga Min tävlingsdebut blev inte riktigt som jag hade tänkt mig kan man ju säga, inte ens på långa vägar.. kolla hela videon för att förstå vad det egentligen var...